Varför händer det? Varför ska jag ha sån otur? Fast jag hade ju tur ändå att det inte blev värre, vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt. Ända sedan trafikolyckan, då vi krockade med en bil som av oförklarlig anledning kom över på fel sida vägen och frontalkrockade med oss, så har jag fått kämpa med tankarna att det skulle kunna hända nåt igen. Varje gång vi varit ute med bilen och kommit hem igen så har jag liksom andats ut och kännt att "Vi klarade det, det hände inget den här gången heller" och dragit en lättnadens suck. Jag har känt en stor oro för Hannah och att något ska hända henne. Jag har brottats mycket med sådana tankar och ofta föreställt mig det värsta. Och så händer det här. Under dagen har det känts väldigt overkligt att det hänt men nu är det som det liksom kommit ikapp. Det är mitt i natten men jag kan inte sova så nu sitter jag här och bloggar.
Idag på dagen har jag vilat och tagit det lugnt, känner mig mörbultad. Jag hade sett framemot att träffa Madde och Linnea, de skulle kommit hit i eftermiddag, men vi sköt på det till en annan dag. På eftermiddagen fick jag sms från en kompis som undrade om det var jag som blivit påkörd. Hon hade träffat en annan som också tränar på Rehab som jag pratade med strax innan att jag rullade iväg bort mot A6, dit jag var på väg när olyckan inträffade. Han visste inte men undrade om det var jag som var inblandad. På kvällen kom kompisen med sambo hit med en blomma. Väldigt gulligt och omtänksamt. På kvällen såg vi "En shopoholics bekännelser", den var bra och skingrade tankarna lite. Jag har läst boken och som det ofta är när man gjort film efter en bok så tyckte jag att boken var bättre men filmen var klart sevärd. Nu ska jag göra ett försök att sova lite. Godnatt!
/Lisbeth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar