En lång resa & ett stort Tack !!

Idag var det sista dagen som dagpatient på Rehabiliterings Medicinska kliniken på Ryhov! I över ett och ett halvt års tid har jag åkt dit flera gånger i veckan för att träna för att kunna komma tillbaka efter olyckan och det har varit en lång resa. Även om jag inte nåt resans slut ännu känns det i alla fall som ett stort steg på vägen att lämna sjukhuset för att istället träna inom primärvården och börja komma tillbaka till mitt arbete. Jag bad att få en kopia på journalen från min tid där och det var inte mindre än 34 sidor med anteckningar så det har varit en hel del operationer och ingrepp under den här tiden. Det är först nu när allt börjat lugna ner sig lite som man inser hur mycket det verkligen varit och vilken resa vi gjort! Vill passa på att TACKA alla, både rehab-personal, familj, vänner och bekanta som på olika sätt hjälpt oss att komma i genom den här tuffa tiden och som stöttat oss på olika sätt. Det har betytt jätte mycket! TACK!!!
/Lisbeth

Få pli på hunden med ett klick

Idag har jag varit ledig på förmiddagen och efter lunch bär det av till skolan för lite konferens. Ikväll är jag bjuden på Ljusparty hemma hos Anneli och då ska jag passa på att köpa lite fler väldoftande ljus att lysa upp vintermörkret med. Det behövs så här års och så är det ju mysigt också.

På förmiddagen har jag surfat runt lite på nätet och läst lite om "Clicker Dog training". Det verkar spännande! Lillebror nr 2 och hans familj hade beställt en sådan åt mig i födelsedagspresent men den har inte kommit ännu. Kolla här t.ex:

http://www.youtube.com/watch?v=IC367wKGi4M

Kul att se om det fungerar och lilla Thea fattar galoppen.
/Lisbeth

Inte äldre än man känner sig

Så var man då plötsligt ett helt år äldre fast man inte känner sig så... 33 år låter nästan medelålders :-). Fast det är väl så att när man är yngre vill man bli äldre och sedan när man passerat 30 vill man bli yngre eller i alla fall stanna upp i åldern. En del säger ju att man är inte äldre än man känner sig så då lär jag nog förbli 25 ett tag till...

Födelsedagen tillbringades här hemma tillsammans med Bengt, Hannah, mamma,farfar, mina bröder och deras familjer. Vi bjöd på taco-, salami, och skinkpaj till lunch och sedan blev det tårta och kaffe. Tårta ja... Jag brukar oftast köpa tårta men den här gången hade jag bestämt mig för att baka själv. Jag hittade ett recept på nätet på en tårta med marängbotten med Rice crisps och smörkräm. Glad i hågen satte jag i gång och baka i söndags morse och det gick jättebra tills tårtbotten var gräddad och skulle lossas från bakplåtspappret - då gick det mindre bra!! Det var helt enkelt lättare sagt än gjort. När jag sedan surfade på några liknande recept stod det att bakplåtspappret skulle oljas innan man smetade ut botten på det- något som INTE stod i det recept jag hade följt... Suck. Nå ja, jag lyckades i alla fall pilla bort pappret till slut även om en del av tårtbotten blev till småsmulor och den smakade i alla fall gott.

Thomas & Jennie hade med sig en av Jennies pappas hundar, labradoren Isa så Thea fick också en lekkamrat medan Hannah lekte och busade med kusinerna. Fina presenter fick jag- en clicker (att använda när man tränar lydnad med hundar), ett sällskapsspel, blommor, ljuslyktor och ett presentkort på Bok- och presentaffärn. Det blev en mycket trevlig födelsedag!

Igår hade jag Teammöte på Rehab. Vi bestämde att jag fr.o.m nästa vecka ska börja träna inom primärvården på vårdcentralen här hemma istället. Det känns jätteskönt när jag nu börjat arbetsträna också att slippa de tidsödande resorna till Ryhov. När man åker sjukresa måste man ofta åka 1 och en halv timme innan man ska vara där för att de ev. ska kunna samköra vilket innebär nästan tre timmar i restid fram och tillbaka. En resa som i själva verket inte tar en timme på båda håll.

När jag hade tränat klart var jag och åt lunch med A, H och C som också tränat på Rehab- en "Rehab reunion lunch" eftersom ett par av dem inte tränar där längre. Det var mycket trevligt! Det är skönt ibland att prata med någon som också varit med om en olycka och som har liknande erfarenheter i bagaget. Mycket snack om olyckor blev det dock inte den här gången då en av dem väntar barn och en annan förlovat sig och vi skaffat hundvalp. Vi skrattade lite när vi gick i från lunchrestaurangen dock - det var de halta och lyttas gäng då vi alla skadat benen och går lite stappligt trots att jag med mina 33 år nog är äldst.

När jag varit och hämtat Hannah på dagis igår var vi förbi Johan och Neta och tittade på deras lille bebis. De fick en son för ett par veckor sedan och vi var och lämnade en liten "välkommen till världen"-present till lille Noel som han ska heta. Han var så liten och söt men kläderna vi köpt var för små så de får vi byta. Liten var han men ändå stor för att bara vara två veckor.

Idag har jag varit och arbetstränat på skolan. Förhoppningsvis om det känns som att det funkar så ska jag testa på att börja arbeta 25% fr.o.m nästa vecka. Tillbaka till en något mer normal vardag helt enkelt: Det känns härligt!
/Lisbeth

En riktig liten skojare & en busig gnagare

Idag har jag varit och tränat på Rehab och när jag kom hem på eftermiddagen var min bror och mina båda brorsdöttrar på besök. Meija är nu nio månader och så gudomligt söt och go. När hon satt vid matbordet och åt och Thomas frågade henne om hon skojade med oss knep hon ihop ögonen och sken som en sol gång på gång. Så söt! Lii och Hannah lekte och busade som vanligt. Idag var de både prinsessor och dansade balett. Eller kablett som Hannah sa...

Thea har också varit busig idag och letat upp en hel rad saker som hon gärna vill gnaga på. Imorse var det ett grytunderlägg i kork som blev till små smulor och när brorsan och barnen skulle åka hem ikväll hittade vi inte Meijas ena strumpa som hon tagit av sig. Den hittade jag senare i Theas korg men tur nog var den inte sönderbiten. Thomas berättade världens skräckhistorier om vad man har att vänta med en gnagig liten valp i huset. Jag hoppas att hon inte ger sig på dörrfodret...

Igår var vi och vaccinerade Hannah med andra dosen av svininfluensa vaccinet. Första gången var Bengt med henne och när hon satt och åt kvällsmat i tisdags kväll berättade hon att "- Då var pappa med och jag fick en spruta och då gjorde det ont. Nu när jag ska få en spruta får du följa me mig mamma för då gör det inte ont". Det kunde förstås inte mamma lova att det inte skulle göra ont men jag lovade att följa med henne. Hon skrek redan innan vi kommit in i mottagningsrummet och ville inte alls vara med men när hon fått sprutan gick det snabbt över. Hon är duktig ändå när jag är själv med henne och iväg någonstans för hon håller sig intill mig och gör som hon blir tillsagd. Min lilla duktiga tjej! Likadant var det när vi var i badhuset och hon var själv med mig i omklädningsrummet. Hon ville inte duscha utan skrek och var jätteledsen men hon gjorde det ändå när jag sa att hon var tvungen att duscha innan badet. Hon som verkligen avskyr att duscha!
/Lisbeth

Valpvardag & ett nytt avstamp

Thea är så duktig och har skött sig så bra sedan hon kom till oss. Fast hon är bara 3,5 månad så är hon i princip redan rumsren och redan första natten klarade hon sig hela natten utan att vi behövde gå ut med henne. Ett par broddar till mina skor och en lampsladd har blivit sönderbitna/gnagda på men det får man väl räkna med när man har en liten valp. Hon verkar lära sig snabbt och kommer man på henne med något i munnen som hon inte ska tugga på så släpper hon direkt bara man säger till henne. Av någon konstig anledning verkar hon ha en viss förkärlek för husses använda strumpor!

Lill-matte är väldigt glad åt sin nya hund även om hon ibland tycker att Thea är lite väl busig och inte vant sig vid att hon är betydligt större än vår förra hund. Hannah saknar allt sin Rambo emellanåt! Men när kusinerna var och hälsade på i helgen var hon snabb med att påpeka när de skulle gå att de inte fick ta med sig hennes hund. Den här veckan är Bengt hemma och är pappaledig med Hannah för att Thea ska få chans att vänja sig vid sitt nya hem. Idag ringde de från Brukshundsklubben och sa att vi kommit med på valpkursen så det ska bli roligt!

För en vecka sedan var jag på återbesök på ortopeden. Läkaren var nöjd med resultatet av extern fixationen och benbrotten har nu läkt ordentligt så att jag får belasta fullt. I nuläget kan de inte göra något mer utan nu ska jag träna framförallt vänsterbenet i tre månader eftersom det är så svagt. Sedan ska jag få träffa en knäspecialist i april någon gång för att se om de ev. kan göra något mer åt instabiliteten i mitt vänster knä. Igår var jag på ortopedteknik och provade ut en ny ortos som jag ska använda så längre för att få mer stabilitet i knäet när jag går så att jag vågar lita mer på det benet. För första gången på drygt två år vet jag vad som väntar de kommande månaderna. Det känns helt otroligt! Sedan olyckan har det alltid varit en osäkerhet kring vad som väntar och det har varit operation efter operation. Nu vet jag att det är arbetsträning och träning som gäller den närmaste tiden. Känns härligt men konstigt, som ett nytt avstamp helt enkelt!
/Lisbeth

Välkommen hem Thea!

Idag har vi varit och hämtat hem vår lilla hundvalp. Trots att familjen som tagit hand om henne badat henne och tvättat henne med rikligt med schampoo luktar hon fortfarande lite ladugård eftersom det är där hon tvingats växa upp innan det att hon blev omhändertagen. Vi kallar henne lite skämtsamt för Thea "Ko-skit". Efter att vi skrivit på och ordnat med pappren tog vi med henne i bilen hem. Hon fick ligga i bagagen och vi trodde att lastnätet skulle få henne att stanna där men vips så hade hon lyckats smita igenom en liten springa i det och fram till baksätet där hon plötsligt stod med båda framtassarna i Hannahs knä där hon satt i bilbarnstolen. Bengt körde intill vägkanten och flyttade bak henne igen och gjorde fast hennes koppel men då lyckades den lilla rymlingen istället krångla sig ur halsbandet och vips var hon tillbaka i baksätet igen. Väl hemma tog vi henne på en liten promenad runt kvarteret innan hon fick göra sig hemmastadd här hemma. Hon var först lite försiktig men nu verkar hon känna sig mer bekväm med att detta är hennes nya hem. Välkommen hem Thea!
/Lisbeth

Vi väntar tillökning i familjen

Har inte bloggat på ett tag men måste bara skriva några rader om vår nya lilla familjemedlem. Igår var vi och tittade på en valp på 16 veckor. Hon är en blandning mellan schäfer och labrador en s.k schabrador. Helt svart i pälsen, lite försiktig men pigg liten fröken vid namn Thea. På fredag kommer hon hem. Hon var den enda i sin kull som överlevde för ägaren till hennes mamma slog ihjäl syskonen men en granne lyckades rädda Thea till livet och lämnade in henne till en familj som driver ett hunddagis och sysslar med omplaceringshundar och problemhundar. Pappan i familjen som har lång erfarenhet av hundar och vetrinären som besiktat henne var övertygade om att hon kommer bli en go och trevlig familjehund. Vi har ju inte haft någon valp innan även om vi haft hund så nu får vi läsa på om hundvalpar och anmäla oss till Brukshundsklubbens valpkurs. Spännande!
/Lisbeth

Pyjamasparty och Julgransplundring!

Ja nu går ju julen mot sitt slut. På onsdag är det ju 20:e Knut och då ska ju julen enligt talesättet ut. Vi började lite nu i helgen med att plocka undan lite julsaker och plundra granen för att sedan slänga ut den. Hannah hade redan tidigare på eget bevåg börjat plundringen och satt i sig några av choklad-änglarna men några stycken fanns kvar att äta upp.

Jullovet är ju slut nu och i fredags påbörjade jag min arbetsträning på skolan på 25%. Jag är där ett par förmiddagar i veckan plus att jag är med på onsdagens konferenstid. På tisdag ska jag ha ett avstämningsmöte med Försäkringskassan för att lägga upp den fortsatta rehabiliteringen.

I helgen har vi också haft pyjamas-party! Det var Hannahs kusin och min lilla brorsdotter Lii som sov över hos oss, jättemysigt! Hon kom i fredags-kväll och då lekte tjejerna för fullt innan det var dags för att käka hamburgare och strips och ha lite fredags-mys framför TV:n. Bredvid varann på en madrass på golvet somnade de sedan gott. De var så söta de där bägge! Lii längtade lite grann efter pappa och mamma precis innan hon skulle somna och va då lite ledsen men då lade jag mig emellan dem och läste en bok och höll om henne lite och då somnade hon gott. Annars gick det jättebra. Igår var vi ute i snön och åkte pulka, vår garageuppfart blev till en alldeles lagom brant pulkabacke.

Idag har vi varit och ätit middag hos svärföräldrarna och sedan varit i Mullsjö simhall. Det var första gången Hannah var med till badhuset och det tyckte hon var väldigt spännande. Först vart hon lite avskräckt och sa att hon inte ville bada när hon kom innanför dörrarna och såg den stora djupa bassängen. Men när jag förklarat för henne att det finns en barnpool gick hon med på att bada i alla fall. Hon var lite osäker och tveksam i början men sen tyckte hon det var riktigt roligt. Jag har köpt ett årskort i simhallen och har tänkt att jag ska försöka simma ett par gånger i veckan i samband med att jag varit på skolan och arbetstränat. Det är så skönt att kunna röra sig och gå i vattnet utan att det gör så ont. Imorgon ska jag på återbesök på ortopeden och röntga för att se om benet läkt ordentligt! Håll tummarna för det.
/Lisbeth

Varför blogga?

Varför bloggar jag egentligen och för vem? Den frågan har jag funderat mycket över. Idag väcktes frågan på nytt efter att jag mött kommentaren "jag såg att du skrev om det på din blogg" från en person som jag inte känner särskilt väl men som varit inne och läst mina inlägg. För vem skriver jag egentligen?

Främst skriver jag nog för mig själv. Även om jag inte skriver varje dag så har det blivit som ett slags dagboksskrivande och jag tror att det på många sätt också fungerat som ett sätt att bearbeta den stora förändring i mitt liv som olyckan innebar. Idag är det exakt på dagen två år sedan vi frontalkrockade i 90 km med en annan bil som av oförklarlig anledning kom över på fel sida vägen. Föraren i den andra bilen omkom omedelbart och enligt räddningspersonal på plats överlevde vi bara tackvare att vi hade en så stor rejäl bil med tillräckligt med plåt som bromsade upp den oerhörda kraften vid kollisionen. På bilskroten fick min sambo senare höra att de aldrig sett en Volvo så illa tilltygad och att de inte kunde förstå med tanke på hur bilen såg ut att vi överlevt.

I den långa rehabilitering som följt efter olyckan har bloggandet också blivit ett sätt att kunna gå tillbaka i tiden och se hur det var tidigare, - för en vecka sen eller flera månader sedan, framförallt för att kunna påminna mig själv om att även om det inte alltid känts så så har det gått framåt och jag har blivit bättre. Många gånger under resans gång har det ju känts som om det gått två steg framåt och ett tillbaka i rehabiliteringen och då har det varit skönt att kunna påminna sig om hur det varit och se det hela i ett längre perspektiv. Minne är ju ganska kort och kanske glömmer vi extra fort det som känts kämpigt. Ibland blir man ju också ganska uppslukad av hur det är just precis i nuet och har svårt att se både framåt och bakåt i tiden. Jag tror att bloggandet hjälpt mig att se både hur det är nu och hur det var då. Skrivandet är ju också ett fantastiskt sätt att för sig själv formulera vad man egentligen tänker och känner.

Bloggandet har på så sätt mest varit något jag hållit på med för min egen del men också ett sätt för familj och vänner att titta in och läsa om vad som händer och sker i vårt liv just nu. Det hade jag naturligtvis kunnat uppdatera dem om genom ett telefonsamtal men här kan jag skriva när jag har tid och lust och det samma gäller för när någon vill kika in här. Att dessutom kunna lägga upp bilder är ju också kul.

Vem kan då vara intresserad av att läsa det jag skriver? Ja, den frågan är ju svårare att svara på. Jag är ju en helt vanlig 32-årig tjej/sambo/mamma som inte på något sätt vill uppfattas som en person som menar att mitt liv skulle vara särskilt intressant att läsa om.Den som går in på min blogg har ju själv valt att göra det, det är fritt fram om man vill det och vill man inte så har man all möjlighet att avstå. Visst funderar jag ibland på vem som är inne och läser och vilken bild läsaren får av mig genom att läsa mina inlägg. Det beror förstås på om personen i fråga känner mig personligen och sedan är det väl precis som när en författare eller skribent skriver något- man kan aldrig veta hur det man skriver kommer uppfattas och tolkas av den som läser det. Mitt liv i bloggform är väl egentligen ett ganska missvisande namn på sidan eftersom jag knappast skriver om allt som händer i mitt liv. En del väljer jag att dela med mig av och annat behåller jag för mig själv.Om det jag skriver är av intresse för någon annan än mig själv får alltså DU som läsare själv avgöra. Jag är alltid tacksam för lite respons så gå gärna in och lämna en kommentar nedan.
Kram Lisbeth

Gott Nytt 2010

Så var nyårshelgen också förbi och ett nytt år har inletts. Nyårsafton tillbringade vi här hemma tillsammans med kompisgänget: Tomas, Magdalena, Henke, Torbjörn, Ankie, Samuel och barnen. Vi fixade förrätt och efterrätt själva men till huvudrätt hade vi ordnat catering från Björkhaga hotell och konferens i Mullsjö. Det var oxfilé, potatisgratäng och grönsaker som serverades tillsammans med rödvins- & pepparsås. Det var verkligen kanon gott. Det blev en trevlig kväll och trots att vi inte köpt några raketer fick vi se en massa fyverkerier då en av grannarna fyrade av en massa. Vi stod utanför huset i snön och såg himlen lysas upp i diverse färger och former. Torbjörn som över hos oss och på nyårsdagen kom också Henke, Ankie, Tyra & Samuel förbi och vi umgicks, spelade Guitar Hero och käkade pizza.

Det känns fortfarande konstigt och tomt utan Rambo. Igår kväll var Hannah jätteledsen när hon skulle lägga sig och grät så det skar i hjärtat. "Jag vill ha min Rambo" och "Jag vill klappa min Rambo" lyckades hon få fram mellan snyftningarna och när vi försökte trösta henne genom att säga att vi kan köpa en ny hund sa hon "men jag vill ha min Rambo". När hon till sist lugnat sig lite sa hon att "jag kan trolla fram en ny hund" och i det ögonblicket önskade mamma att hon hade kunnat utföra lite magi. Hur förklarar man för en treåring vad döden är och att den som dött aldrig kommer tillbaka hur mycket man än önskar det? Även om vi skaffar en ny hund kan det ju aldrig bli en ny Rambo. Själv tröstar jag mig med tanken på att han är hos sin extra-husse, min pappa nu i himlen. De var väldigt fästa vid varann och när jag och Bengt båda jobbade hade pappa ofta hand om Rambo på dagarna för att han skulle slippa vara ensam och pappa skulle få lite sällskap. Bilden av när pappa sitter vid köksbordet hemma med en kopp kaffe och en burk pepparkakor kan jag se tydligt framför mig. Han tog ett par pepparkakor, doppade dem i kaffet, tog en tugga och gav sedan ett litet smakprov till Rambo som satt troget och väntade bredvid honom på golvet. Till slut lärde sig Rambo känna igen ljudet av när pappa öppnade skåpet och tog fram pepparkaksburken och öppnade den. När pappa låg och vilade låg han på sängen bredvid honom och gick han till badrummet låg han precis utanför dörren och väntade. De var riktiga kompisar de där bägge (det var inte bara pepparkakor han fick att äta) och när vi satt vid köksbordet och pratade vände sig pappa då och då till Rambo och sa "Eller vad säger du Rambo".Ja, jag saknar min pappa så oerhört mycket och det är tomt utan Rambo. När livet känns lite kämpigt ibland tänker jag på min pappa som alltid fanns där med goda råd och viljan att lyssna. Han sa ofta att "det ordnar sig ska du se gumman". Han var själv en verklig kämpe och en gång gav han mig ett ordspråk som han tyckte passade mig:

Worrying is like rocking in a rocking chair;
it gives you something to do but it wont take you anywhere.

Visst ligger det mycket i det och jag är nog sådan ibland att jag oroar mig för det som ev. kan hända i framtiden. Lite av den styrka att kämpa som min pappa hade och visdomen från ordspråket hoppas jag att jag kan ta med mig in i det nya året. Önskar Er Alla ett riktigt Gott nytt År!
/Lisbeth