Varför blogga?

Varför bloggar jag egentligen och för vem? Den frågan har jag funderat mycket över. Idag väcktes frågan på nytt efter att jag mött kommentaren "jag såg att du skrev om det på din blogg" från en person som jag inte känner särskilt väl men som varit inne och läst mina inlägg. För vem skriver jag egentligen?

Främst skriver jag nog för mig själv. Även om jag inte skriver varje dag så har det blivit som ett slags dagboksskrivande och jag tror att det på många sätt också fungerat som ett sätt att bearbeta den stora förändring i mitt liv som olyckan innebar. Idag är det exakt på dagen två år sedan vi frontalkrockade i 90 km med en annan bil som av oförklarlig anledning kom över på fel sida vägen. Föraren i den andra bilen omkom omedelbart och enligt räddningspersonal på plats överlevde vi bara tackvare att vi hade en så stor rejäl bil med tillräckligt med plåt som bromsade upp den oerhörda kraften vid kollisionen. På bilskroten fick min sambo senare höra att de aldrig sett en Volvo så illa tilltygad och att de inte kunde förstå med tanke på hur bilen såg ut att vi överlevt.

I den långa rehabilitering som följt efter olyckan har bloggandet också blivit ett sätt att kunna gå tillbaka i tiden och se hur det var tidigare, - för en vecka sen eller flera månader sedan, framförallt för att kunna påminna mig själv om att även om det inte alltid känts så så har det gått framåt och jag har blivit bättre. Många gånger under resans gång har det ju känts som om det gått två steg framåt och ett tillbaka i rehabiliteringen och då har det varit skönt att kunna påminna sig om hur det varit och se det hela i ett längre perspektiv. Minne är ju ganska kort och kanske glömmer vi extra fort det som känts kämpigt. Ibland blir man ju också ganska uppslukad av hur det är just precis i nuet och har svårt att se både framåt och bakåt i tiden. Jag tror att bloggandet hjälpt mig att se både hur det är nu och hur det var då. Skrivandet är ju också ett fantastiskt sätt att för sig själv formulera vad man egentligen tänker och känner.

Bloggandet har på så sätt mest varit något jag hållit på med för min egen del men också ett sätt för familj och vänner att titta in och läsa om vad som händer och sker i vårt liv just nu. Det hade jag naturligtvis kunnat uppdatera dem om genom ett telefonsamtal men här kan jag skriva när jag har tid och lust och det samma gäller för när någon vill kika in här. Att dessutom kunna lägga upp bilder är ju också kul.

Vem kan då vara intresserad av att läsa det jag skriver? Ja, den frågan är ju svårare att svara på. Jag är ju en helt vanlig 32-årig tjej/sambo/mamma som inte på något sätt vill uppfattas som en person som menar att mitt liv skulle vara särskilt intressant att läsa om.Den som går in på min blogg har ju själv valt att göra det, det är fritt fram om man vill det och vill man inte så har man all möjlighet att avstå. Visst funderar jag ibland på vem som är inne och läser och vilken bild läsaren får av mig genom att läsa mina inlägg. Det beror förstås på om personen i fråga känner mig personligen och sedan är det väl precis som när en författare eller skribent skriver något- man kan aldrig veta hur det man skriver kommer uppfattas och tolkas av den som läser det. Mitt liv i bloggform är väl egentligen ett ganska missvisande namn på sidan eftersom jag knappast skriver om allt som händer i mitt liv. En del väljer jag att dela med mig av och annat behåller jag för mig själv.Om det jag skriver är av intresse för någon annan än mig själv får alltså DU som läsare själv avgöra. Jag är alltid tacksam för lite respons så gå gärna in och lämna en kommentar nedan.
Kram Lisbeth