Att köra rullstol med en hand

För tre veckor sedan opererade jag min hand för s.k karpaltunnelsyndrom. Jag hade haft problem under en längre tid med domningar i handen och smärta som strålade från handen och ända upp till armbågen. Jag försökte först med ortoser nattetid som hjälpte till en början, men sedan fick jag mer och mer ont även dagtid. Det var besvärligt att köra rullstolen p.g.a att jag fick ont och jag blev remitterad från vårdcentralen till ortopeden. Ortopedläkaren konstaterade snabbt att det var just karpaltunnelsyndrom och menade på att trots att jag medicinerar mot nervsmärta hade jag mycket besvär. Operationen gjordes i lokalbedövning och det gick smidigt. Jag fick tid redan efter 4-5 veckor. .Det jobbiga har varit nu efteråt att inte få belasta handen. Inte lyfta eller bära mer än max 1 kg med höger handen och inte köra rullstolen annat än på sin höjd lite inomhus de första 4 veckorna. Jag har fått använda vänster handen och försöka sparka mig fram och styra lite med ena foten. Plötsligt kommer man på vad mycket man gör med två händer och vad beroende man är av högerhanden som högerhänt 😂 Ganska frustrerande har det varit att bara kunna använda en hand men nu har snart de fyra veckorna gått och jag får börja öka belastningen stegvis. Det ska bli så skönt att kunna lyfta barnen, köra rullstolen och komma ut och kunna fixa med sånt hemma som inte gått under de här veckorna. Det gör fortfarande ont i handen när jag använder den för mycket men domningarna och smärtan i övrigt är borta. Efter operationen sa läkaren att det skulle nog räcka med den smärtlindring jag redan står på men när jag kommit hem efter operationen och lokalbedövningen släppte blev jag tydligt påmind om att det gjorde den inte. Så ont hade jag. Fredag eftermiddag och vårdcentralen och ortopedmottagningen  hade stängt för helgen. Inga lediga tider på jourcentralen förrän morgonen efter så det blev en lång natt innan jag fick komma till en läkare som kunde ge mig mer smärtlindring. På ett par dagar blev det dock betydligt bättre och sedan har jag mest fått tänka på att inte göra för mycket med höger handen så att jag äventyrar läkningen och resultatet av operationen. Lite typiskt att det under de här tre veckorna i maj varit helt fantastiskt härligt sommarväder nu när jag inte haft så lätt att ta mig ut. Tur att jag i alla fall kunnat sitta på nya ”balkongen” och njuta lite av solen. Min fantastiska mamma och dotter var också snälla och körde runt på mig när vi åkte till Göteborg, veckan efter att jag opererats. Vi hade planerat in en shoppingtur i Göteborg med övernattning på hotell redan innan jag fick tid för operationen. Mamma hade redan tagit ledigt så då fick det gå trots att jag inte kunde köra särskilt mycket själv. Både Hannah och mamma är ju så vana att jag kör själv så ibland glömde de bort att jag inte kunde köra och gick iväg så jag fick hojta -” hallå kan ni hjälpa mig” . Vi hade ett par jättetrevliga dagar i Göteborg med strålande väder 😀 och det var så mysigt.

10 år av saknad

I onsdags, den 16 maj,  var det på dagen 10 år sedan min pappa gick bort i cancer. 2008 var ett tufft år för vår familj som började med att jag och Hannah den 3 januari råkade ut för trafikolyckan. 4 månader senare, slag i slag gick pappa bort. Pappa hade kämpat mot cancern i många år innan, men i maj 2008 orkade hans kropp inte längre utan han somnade in.

Den här tiden på året när syrenerna blommar påminner så mycket om pappa. Den sista tiden var han på ett korttidsboende i väntan på att få komma hem. Han ville hem till varje pris men i väntan på att saker skulle fixas, för att det skulle fungera för honom hemma, var han på korttidsboendet. Han var sängliggande och orkade inte mycket. Jag och mamma hälsade på honom berättade för honom att nu så blommar syrenerna ute och det doftar så härligt. "- Ja de är så fina. Jag har ju planterat en syren här ute" svarade han och pekade mot fönstret i tron om att han var hemma i hans och mammas hus och inte på korttidsboendet. Jag och mamma visste ju om hans starka önskan om att få vara hemma och på något sätt kändes det skönt att han ändå trodde att det var där han var. I sitt hem med trädgården utanför där han, innan han blev sjuk, planterat syrenbusken och mycket annat, odlat i växthuset och skött om alla sina blommor som han drivit upp från frö. Mamma och jag bara tittade på varann och sa ingenting. Vi kände att han kände ett lugn i tron att han var hemma och då var det så det skulle vara, han skulle få fortsätta känna sig lugn i det.

Förra året byggde vi en liten mindre altan här hemma hos oss. Vi var då tvungna att riva bort en syrenbuske som stod utanför vardagsrumsfönstret så nu har jag ingen syrenbuske i trädgården. Men jag tror jag ska ta och köpa och plantera en- för den fantastiska doften och för minnena av pappa...

3 månader och 3 dagar

Ja tänk så liten hon var då för 1,5 år sedan! Nu är Isabelle 18 månader och ett litet yrväder full av egen vilja och massa bus! Rubriken är från ett inlägg som jag påbörjade men inte postade för 1,5 år sedan:
_____________________________________________________________________
"Tänk vad tiden rusar iväg. Insåg att det var ett bra tag sedan jag skrev på bloggen. Senaste inlägget hade rubriken tre veckor och 2 dagar och presenterade vår nya lilla familjemedlem och nu är den lilla plötsligt 3 månader (och tre dagar). Det där lilla knytet har blivit en liten tjej som håller huvudet stadigt, har upptäckt sina händer, greppar efter saker, ler och jollrar mot sin omgivning. Tänk vad mycket som händer de där första månaderna! Plötsligt har man liksom glömt hur det var när vi bara var fyra i familjen och kan inte tänka sig hur livet skulle vara utan lilla Isabelle- vår lilla skatt!

Den 16 oktober 2016 kom hon till oss. Vi hade fått tid för igångsättning den 15:e men trots upprepade försök att sätta igång förlossningen ville det inte riktigt sätta igång. Vid midnatt konstaterade barnmorskan att någon förlossning var inte på gång utan istället bestämdes att jag skulle få vila under natten och sedan skulle man göra ett nytt försök med igångsättning nästa morgon. Jag fick medicin som skulle få värkarna att stanna av och en sömntablett att sova på för att jag skulle kunna slappna av, sova och samla krafter för morgondagen. Vi gjorde oss iordning för natten och Bengt släckte lampan. Jag hade ont i ryggen och när jag försökte vända mig för att lägga mig på sidan och sova gick plötsligt helt oväntat vattnet. Bengt fick ringa på klockan, men vår barnmorska var nu upptagen på ett annat rum så in kom istället en annan barnmorska som vi inte träffat tidigare under kvällen. De konstaterade att förlossningen trots allt dragit igång och sedan gick det snabbt. Vid 02 föddes en liten tös som vägde 4750 gram och var 54 cm lång"
_____________________________________________________________________________

Sen blev det inte mer skrivit på bloggen då-  för 1,5 år sedan. Livet med tre barn, hus och hem kom liksom emellan. Ett liv som under de senaste åren också inneburit ökad smärtproblematik för min del. En smärta som orsakat sömnlösa nätter, minskad uthållighet och begränsad ork mitt i småbarnslivet som ju kräver att man är med hela tiden. Barnen och familjen är mitt allt och jag kämpade men till slut blev smärtan övermäktig. Jag tog kontakt med min läkare som sjukskrev mig fr.o.m. det att jag skulle börjat jobba efter föräldraledigheten och jag blev remitterad till smärtenheten och Medicinska Rehab för att få hjälp. Att balansera både vardagen hemma som småbarnsförälder och arbetet när man inte mår bra blev för mycket.
Efter ett antal veckors rehab och nu med en nyopererad hand p.g.a karpaltunnelsyndrom sitter jag på altanen med datorn och skriver med ena handen medans jag funderar på om jag kanske skulle försöka ta upp det där med bloggandet igen? Tanken finns, men om det blir så återstår att se ;-)