Tre positiva besked

Ja idag har jag fått tre positiva besked:

- Jag har varit hos sjukgymnasten/läkaren och fått en remiss att röntga min onda höft.Jag sökte för flera veckor sedan och av tidigare erfarenheter har jag tyvärr inget större förtroende för vårdcentralens sjukgymnaster så igår besökte jag en privat sjukgymnast som en bekant rekommenderat. Han verkade väldigt kunnig och var väldigt förstående och konstaterade att besvären kommer från området där jag sedan efter olyckan har en "spik" som fäster staget i lårbenet. Han tyckte att det borde röntgas om inte annat för att utesluta att det är där problemet sitter. Han kunde dock inte remittera till röntgen så idag var jag hos vårdcentralens sjukgymnast och fick även prata med min läkare så nu är en remiss skickad.

- Äntligen verkar det röra sig lite när det gäller den anpassning jag efterfrågat hos hjälpmedelscentralen de senaste 8 månaderna (mer om den kommer).

- William har fått plats på den förskola vi önskat i första hand från och med augusti så det känns jättebra.

14 månader och full fart!

Nu har William hunnit bli 14 månader (och lite till)och jag tänkte skriva ett litet inlägg om hur familjens minsting är just nu:

MORGONPIGG: Ja redan vid 04.30-05.00 drar lille herrn igång. Han lägger sig visserligen tidigt på kvällen, vid 18-tiden men vi har försökt att hålla honom uppe på kvällen men han vaknar samma tid ändå. Han är glad och pigg men det går inte ligga kvar i sängen för då stökar han bara runt. Då går vi istället upp och fixar välling, leker och myser i soffan tills det är dags att väcka resten av familjen. När sedan pappa gått till jobbet och vi skickat iväg storasyster till skolan brukar han sova en sväng till.

PETIG OCH PILLIG: Ja petig är han med maten. Han vägrar hopblandad mat som t.ex. barnmatsburkar utan han ska istället ha maten var för sig på tallriken, delat i småbitar som han själv får pilla i sig. Han vill inte gärna bli matad utan "kan själv". Äter han smörgås pillar han alltid i sig pålägget först och och med maten väljer han ut det godaste först. Ser han att vi andra har något annat på vår tallrik pekar han och säger "Aaaaa" vilket betyder jag vill också ha!

Pillig är han annars med; han älskar att pilla på fjärrkontrollen till tv:n, tangentbord, telefoner, kontrollen till min höj- och sänkbara säng o.s.v.

CHARMIG: ja det är han verkligen och han är oftast glad och nöjd. Den senaste tiden har han dock börjat visa lite mer egen vilja och gör ibland sånt han vet att han inte får. Säger man då till honom tittar han på en med stora ögon,putar ut med underläppen och säger "Maaaamaaaa" och låter väldigt ynklig för att han inte får som han vill.

SNABB: är han verkligen. För bara några dagar sedan kröp och gick han ungefär 50/50 men nu skulle jag nog säga att han går det mesta även om det är lite stappligt. Ska det gå riktigt snabbt tar han fortfarande till krypandet. I helgen kom han för första gången på hur han själv ska ta sig upp i soffan så nu är friden slut... Man kan ju göra så mycket mer än bara sitta på rumpan i soffan. Pust! Han älskar att smita in på storasysters rum och leta reda på hennes mikrofon. Sedan pekar han på discolampan i taket och vill att man ska tända den och spela musik. Favoritsång/klipp är Babblarna men han diggar det mesta.

PRATSAM: är han också. Hans mormor brukar säga att hon inte sett maken till unge att låta. Just nu säger han mamma, bapa (pappa) Nanna (Hannah), vovve,  som är tydligt men han pratar så gott som hela tiden fast det bara är joller som man inte riktigt förstår.

TÅLIG: Han är ganska tålig och gråter sällan när han trillar eller slår sig vilket ju händer titt som tätt i den här åldern fast man försöker va där och passa, men en och annan bula i pannan hör väl tyvärr till åldern av en stapplande ettåring. 

Sorg och saknad

För drygt en månad sedan gick min farfar bort. Han hade varit sjuk under en längre tid men ändå kom hans bortgång plötsligt. Det känns overkligt fortfarande att vi inte ska få träffa honom mer. Den sista tiden ringde han ofta ett par gånger om dagen hem till oss och han var en av få som fortfarande ringde på hemtelefonen så när den ringde visste jag att det var han som hörde av sig för att berätta om sin dag och höra hur det var med oss. Nu är det knappt någon som ringer på den längre  och det känns väldigt tyst och tomt.

Sedan min pappa gick bort i cancer alldeles för tidigt och min farfar blev änkeman har han stått oss lite extra nära. Han lämnar många fina minnen, ett stort tomrum och mycket kärlek till barnbarn och barnbarnsbarn efter sig. Avskedet vid hans begravning i torsdags förra veckan blev väldigt fint. Min yngste bror hade skrivit en egen låt till farfar som framfördes av honom och två till av mina bröder. Inte ett öga var torrt i kyrkan när den framfördes och farfar hade varit så stolt över att höra dem sjunga och spela.

Hannah tog hans bortgång väldigt hårt även om hon visste att han var sjuk. De hade ett speciellt band de där två. Det har varit jobbigt att se henne så där jätteledsen och höra när hon säger att "jag ville ju bara träffa honom en gång till" känns i mammahjärtat. Man vill ju vara den som kan trösta och se till att allting fixar sig. Jag hade ju också önskat att vi fått ha honom hos oss ett tag till även om jag vet att han hade det jobbigt i slutet. Tack älskade farfar för allt du gett oss! Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan.