Sorg och saknad

För drygt en månad sedan gick min farfar bort. Han hade varit sjuk under en längre tid men ändå kom hans bortgång plötsligt. Det känns overkligt fortfarande att vi inte ska få träffa honom mer. Den sista tiden ringde han ofta ett par gånger om dagen hem till oss och han var en av få som fortfarande ringde på hemtelefonen så när den ringde visste jag att det var han som hörde av sig för att berätta om sin dag och höra hur det var med oss. Nu är det knappt någon som ringer på den längre  och det känns väldigt tyst och tomt.

Sedan min pappa gick bort i cancer alldeles för tidigt och min farfar blev änkeman har han stått oss lite extra nära. Han lämnar många fina minnen, ett stort tomrum och mycket kärlek till barnbarn och barnbarnsbarn efter sig. Avskedet vid hans begravning i torsdags förra veckan blev väldigt fint. Min yngste bror hade skrivit en egen låt till farfar som framfördes av honom och två till av mina bröder. Inte ett öga var torrt i kyrkan när den framfördes och farfar hade varit så stolt över att höra dem sjunga och spela.

Hannah tog hans bortgång väldigt hårt även om hon visste att han var sjuk. De hade ett speciellt band de där två. Det har varit jobbigt att se henne så där jätteledsen och höra när hon säger att "jag ville ju bara träffa honom en gång till" känns i mammahjärtat. Man vill ju vara den som kan trösta och se till att allting fixar sig. Jag hade ju också önskat att vi fått ha honom hos oss ett tag till även om jag vet att han hade det jobbigt i slutet. Tack älskade farfar för allt du gett oss! Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan.