13 månader- nu och då

Imorgon blir William 13 månader. 13 månader var Hannah den där januaridagen 2008 då vårt liv vändes upp och ned. En bil i motsatt körriktning kom plötsligt över i vår körbana och frontalkrockade med oss i 90 km i timmen. Hannah satt på passagerarsätet fram i en bakåtvänd bilbarnstol. Då vi hade en bit att åka hem hade jag tagit av henne de tjocka vinterkläderna innan vi satte oss i bilen. Hon var trött och när olyckan hände hade hon somnat i bilen. Jag såg ett inslag på nyheterna i veckan om hur viktigt det är det där med att tänka på vinterkläderna när man spänner fast barnen i bilen. Tjocka kläder mellan bältet och kroppen gör att bältet inte riktigt sitter åt som det ska och kroppen utsätts för större krafter vid en ev. krock och risken för allvarliga skador ökar. Tanken då var att hon skulle bli för varm och eftersom vi skulle åka långt så tog jag av henne men så här i efterhand var det kanske tur att jag gjorde det? Bilen svängde över tvärt och hela fronten på min sida blev intryckt (däcket fram var i höjd med mina knän) men den sidan hon satt på var i princip intakt. Hon hade änglavakt och klarade sig mirakulöst nog oskadd!

Det gör fortfarande ont i mammahjärtat när jag tänker på den panik jag hade när jag satt fastklämd i bilen, allt var mörkt och jag hörde Hannah skrika. Mitt enda fokus var att få veta hur det var med Hannah och till en början kände jag inte den oerhörda smärtan. Jag var fastklämd och kunde inte ta mig ut ur bilen. Min mamma och min bror åkte i bilen bakom och såg allt hända. Det gick så snabbt. Jag satte foten på bromsen men hann inte mer utan sedan small det. De larmade 112 och med hjälp av förbipasserande lyckades de bända upp dörren på passagerarsidan och få ut Hannah. Trots fullständig panik hade jag ändå sinnesnärvaro att knäppa upp hennes bälte när mamma bad mig göra det för att de skulle få ut henne. I över en timme höll sedan räddningstjänsten på innan de fick ut mig ur bilen. De var tvungna att klippa loss taket på bilen för att kunna lyfta ut mig. Jag minns att det kändes som en evighet innan de fick ut mig. Till en början var jag chockad och förstod inte vad som hänt men till slut kände jag bara någon slags likgiltighet och tänkte att det här fixar jag inte. En konstig känsla av att jag inte orkade ta in mer och smärtan tog överhanden, jag liksom försvann in i mig själv och bort från allt.

Det gör också ont att tänka på all den tid jag tvingats vara borta från min dotter. Inte bara de första månaderna på sjukhus utan sedan också under alla följande operationer, sjukhusvistelser och lång rehabilitering. Den här bilden är tagen när jag precis kommit hem från sjukhuset. De ville skicka mig till ett korttidsboende en period men jag ville så gärna hem. Jag fick en sjukhussäng hem eftersom jag behövde hjälp med allt men där somnade hon gott i mammas famn. Älskade lilla unge! Tanken på att William faktiskt nu är lika gammal som hon var då väcktes när han häromdagen somnade precis så där gott på mitt bröst. Hannah och Bengt har hela tiden varit drivkraften i kampen att ta mig tillbaka till en självständig, fungerande vardag och nu är jag fantastiskt lycklig över att ha två underbara barn i mitt liv.

Hannah mars 2008