Så var nyårshelgen också förbi och ett nytt år har inletts. Nyårsafton tillbringade vi här hemma tillsammans med kompisgänget: Tomas, Magdalena, Henke, Torbjörn, Ankie, Samuel och barnen. Vi fixade förrätt och efterrätt själva men till huvudrätt hade vi ordnat catering från Björkhaga hotell och konferens i Mullsjö. Det var oxfilé, potatisgratäng och grönsaker som serverades tillsammans med rödvins- & pepparsås. Det var verkligen kanon gott. Det blev en trevlig kväll och trots att vi inte köpt några raketer fick vi se en massa fyverkerier då en av grannarna fyrade av en massa. Vi stod utanför huset i snön och såg himlen lysas upp i diverse färger och former. Torbjörn som över hos oss och på nyårsdagen kom också Henke, Ankie, Tyra & Samuel förbi och vi umgicks, spelade Guitar Hero och käkade pizza.
Det känns fortfarande konstigt och tomt utan Rambo. Igår kväll var Hannah jätteledsen när hon skulle lägga sig och grät så det skar i hjärtat. "Jag vill ha min Rambo" och "Jag vill klappa min Rambo" lyckades hon få fram mellan snyftningarna och när vi försökte trösta henne genom att säga att vi kan köpa en ny hund sa hon "men jag vill ha min Rambo". När hon till sist lugnat sig lite sa hon att "jag kan trolla fram en ny hund" och i det ögonblicket önskade mamma att hon hade kunnat utföra lite magi. Hur förklarar man för en treåring vad döden är och att den som dött aldrig kommer tillbaka hur mycket man än önskar det? Även om vi skaffar en ny hund kan det ju aldrig bli en ny Rambo. Själv tröstar jag mig med tanken på att han är hos sin extra-husse, min pappa nu i himlen. De var väldigt fästa vid varann och när jag och Bengt båda jobbade hade pappa ofta hand om Rambo på dagarna för att han skulle slippa vara ensam och pappa skulle få lite sällskap. Bilden av när pappa sitter vid köksbordet hemma med en kopp kaffe och en burk pepparkakor kan jag se tydligt framför mig. Han tog ett par pepparkakor, doppade dem i kaffet, tog en tugga och gav sedan ett litet smakprov till Rambo som satt troget och väntade bredvid honom på golvet. Till slut lärde sig Rambo känna igen ljudet av när pappa öppnade skåpet och tog fram pepparkaksburken och öppnade den. När pappa låg och vilade låg han på sängen bredvid honom och gick han till badrummet låg han precis utanför dörren och väntade. De var riktiga kompisar de där bägge (det var inte bara pepparkakor han fick att äta) och när vi satt vid köksbordet och pratade vände sig pappa då och då till Rambo och sa "Eller vad säger du Rambo".Ja, jag saknar min pappa så oerhört mycket och det är tomt utan Rambo. När livet känns lite kämpigt ibland tänker jag på min pappa som alltid fanns där med goda råd och viljan att lyssna. Han sa ofta att "det ordnar sig ska du se gumman". Han var själv en verklig kämpe och en gång gav han mig ett ordspråk som han tyckte passade mig:
Worrying is like rocking in a rocking chair;
it gives you something to do but it wont take you anywhere.
Visst ligger det mycket i det och jag är nog sådan ibland att jag oroar mig för det som ev. kan hända i framtiden. Lite av den styrka att kämpa som min pappa hade och visdomen från ordspråket hoppas jag att jag kan ta med mig in i det nya året. Önskar Er Alla ett riktigt Gott nytt År!
/Lisbeth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar