Att jag aldrig lär mig att jag aldrig hinner eller orkar med så mycket som jag tänkt. Är ständig tidsoptimist- det tar alltid mycket längre tid än jag tror att göra det jag tänkt. Fast jag vet att det inte funkar så ligger ribban ändå på den nivån den gjorde innan olyckan. Det är det där med att acceptera att det inte är som förrut - viktigt men oj så svårt! Jag har jobbat på att nå botten på tvättkorgen idag och packa så mycket som möjligt inför morgondagen. Men nu orkar jag inte mer och har väldigt ont i benen så resten får jag packa imorgon bitti. Klockan åtta ger vi oss iväg- ser framemot det. Nu är det dags att sova. God natt!
Kram Lisbeth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar