Det som gör mest ont är inte att leva med smärtan i benen utan att acceptera att hela livet förändras på några sekunder och det att en del människor faktiskt inte förstår eller vill förstå hur det är - hur mycket man får kämpa. Förstå hur det är att från den ena dagen till den andra gå från att vara fullt frisk och ifarten och klara sig själv, till att bli helt beroende av andras hjälp, inte kunna och orka det man kunnat förrut. Att de inte kan förstå hur man brottas med tankarna på det som hänt och skräcken för att det skulle kunna hända igen. Några sekunders ouppmärksamhet från en annan människa gör att jag tappar kontrollen över mitt liv (om man nu kan ha kontroll - i alla fall intalar man ju sig det). I över 1,5 år har jag kämpat för att ta mig tillbaka till där jag var före olyckan utan att lyckas och kanske kommer jag aldrig dithän. Att acceptera att det är så här mitt liv ser ut nu, det är det som gör mest ont och det som är svårast.
/Lisbeth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar