Idag har jag varit och tränat på Rehab som vanligt . Det har nästan blivit som mitt andra hem. Usch- det där lät hemskt men jag har ju varit där och tränat sedan förra sommaren. Det låter inte sant när jag säger det men så lång tid har det gått. Jag kan knappt fatta det själv. Men det har ju hela tiden varit liksom två steg framåt och ett tillbaka. Först har jag tränat och sedan har det blivit en ny operation och då har man liksom fått börja om på nytt. Samtidigt om jag tänker tillbaka så har det ju hänt saker.
När jag först kom till Rehab medicin ungefär 6 månader efter olyckan hade jag precis bara börjat att få belasta vänsterfoten och var väldigt svag i benen. Jag hade så ont i vänster hälen att jag var tvungen att ha den s.k Brolin-stöveln på för att kunna sätta ned foten i golvet. Jag hade väldigt dålig rörlighet i vänster knä och fick ligga mycket i en s.k kinetec-apparat för att få upp rörligheten.
Jag har tappat räkningen på hur många operationer jag genomgått; mobilisering av knäet vid flera tillfällen, steloperation av foten, borttagande av skrot som satts in, mejslat bort överflödigt ben och strålats m.m och nu senast extern fixationen. Jag hoppas att detta ska vara den sista operationen men man har ännu inte gjort något åt vänster knäet för att man först vill få ordning på foten så det är inte säkert att det är den sista. Jag hoppas i alla fall att jag ska ha skruvat färdigt på ställningen på tisdag så att de bägge benbrotten i underbenet kan få börja läka. Förhoppningsvis blir det en bra julklapp att bli av med ställningen. Man kan ju alltid hoppas!
/Lisbeth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar