Vem förstår?

Ja ibland känns det som om ingen riktigt förstår. Förstår sorgen i mitt hjärta över att livet blev så här. Att olyckan för snart fem år sedan helt förändrade mitt liv. Jag vill vara stark och tänka positiva tankar. Bara känna glädje över att vi undkom med livet i behåll och kämpa på men ibland är det svårt. Jag tänker på hur livet förändrats inte bara för mig utan för alla som står mig nära. Ibland är det lättare att se hindren och begränsningarna än möjligheterna. Vem vet hur livet hade sett ut om olyckan inte hade hänt? Det kan man förståss inte veta... men ibland sveper tanken ändå förbi. Jag kan inte låta bli att jämföra mitt liv nu med hur livet kanske skulle sett ut fast jag vet att tanken är helt orimlig.

Jag har mycket att vara tacksam och glad över men ändå gömmer sig en sorgsen känsla i mitt inre. Vissa dagar kämpar jag bara på och då känns det som om smärta, kryckor och rullstol blivit vardag -andra dagar känns det motigt redan när jag ska kliva ur sängen. Orken är liksom slut innan dagen ens börjat. Trots det kör jag bara på. Det går liksom på ren vilja. Jag tänker att det går lite till. Lite till ska jag kämpa.

I början möttes jag av många kommentarer som "du är alltid så positiv" eller "du är en sån kämpe" och fast jag inte alltid tyckte det stämde så gav de liksom lite ny energi att fortsätta kämpa. Nu hörs de kommentarerna allt mer sällan. Kanske för att jag liksom "bevisat" för min omgivning att jag klarat mig i genom olyckan och all rehabilitering och hittat tillbaka till en hyfsat normal vardag. Men trots detta är varje dag fortfarande lite av en kamp. En kamp mot smärtan. En kamp för att acceptera min begränsade förmåga och framför allt begränsade ork. En kamp att acceptera att hur mycket jag än vill så räcker jag liksom ändå inte till. En kamp att vara en tillräckligt bra mamma, hustru, arbetskollega, dotter, syster och vän.

Ibland kommer jag liksom på mig själv med att svara "det är bra" när någon frågar hur det är fast det inte är så det känns. Jag vet också att jag ibland inte vill erkänna för mig själv och min omgivning att jag inte fixar saker. Tänk vad svårt det kan vara att be om hjälp. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig utan bara förstå lite grann av hur det är när livet plötsligt förändras från en dag till en annan.