Vilodag

Ja, idag har jag mest vilat och bara gjort det mest nödvändiga. Den trötthet man tvingas leva med när man har kronisk smärta tror jag är svår för någon som inte drabbats att förstå. Livet är som en berg- och dalbana - vissa dagar är det bättre och andra orkar man inte något. Tar jag ut mig för mycket ena dagen orkar jag inget alls dagen efter. Trött kunde jag ju vara innan olyckan också men inte alls på samma sätt. Nu sätter kroppen plötsligt bara stopp och då går det inte bara köra på.

Jag såg ett klipp på datorn (suntliv.nu) där Eva Kosek, docent och överläkare, berättar om konsekvenser av långvarig smärta. Hon beskrev smärta som en konstant plågsam störning och liknade långvarig smärta vid att vistas i ett rum med konstant buller. Smärtan (bullret) finns där hela tiden och gör sig påmind genom att stjäla energi och det gör en trött.

Hon beskrev flera av de konsekvenser som kan bli till följd av smärtan som t.ex. att man får svårt med minne och koncentration och mycket av det känner jag igen mig i. Hon förklarade att eftersom smärtan hela tiden pockar på uppmärksamhet kan man få sämre simultankapacitet och naturligtvis påverkas också humöret och man kan uppleva att man blir lättirriterad i vissa situationer. Man kan känna sig nedstämd och känna en oro för hur man ska orka leva hela livet med smärta.

Andra konsekvenser är t.ex att smärtan stör sömnen. Man sover men känner sig ändå inte utvilad när man vaknar. Man vaknar flera gånger per natt och får därför färre timmars djupsömn. Ibland kan man också ha svårt att kunna somna. Kosek förklarade att tröttheten ibland kan upplevas som ett större problem i vardagslivet än smärtan i sig. Att man känner att man inte orkar med kan leda till social isolering, att man väljer bort att träffa släkt och vänner för att man helt enkelt inte orkar med. Ibland har folk svårt att förstå att det inte handlar om att man inte vill utan att orken inte finns.

Att man tvingas att hantera smärtan hela tiden gör att man kan känna sig uppgiven. Det är svårt att planera sitt liv och veta hur man mår från den ena dagen till den andra. För egen del känner jag att jag vill så mycket mer än vad jag egentligen orkar med. Ändå är det svårt att "dra i handbromsen" i tid och inte köra på i samma tempo. Ja, livet med smärta blir som en berg- och dalbana. Bara att hoppas på att imorgon är en bättre dag.