Folk som stirrar & den envisa sorten

Igår var jag och William en sväng i stan och på A6. Jag brukar ofta ha honom i Ergobabyn (en bärsele) eller Wriggle wrapper (en liten ficka på magen) när vi är ute och rullar. Men ibland,där det är hyfsat plant och tillgängligt,  kör jag honom i vagnen. Jag kör vagnen med ena handen och rullstolen med den andra. Jag förstår att folk tittar. Det är ju inte vanligt att man ser någon i rullstol som kör barnvagn. Men stirrar. Stirrar så att det känns jobbigt. Vad tänker de? Egentligen bryr jag ju mig inte vad de tänker men ändå stör det mig på nåt vis att de stirrar så.

William i Wriggle Wrapper

Det är så befriande när de säger nåt istället för att bara stirra. Som den pratglade expediten på Apoteket som helt spontant sa: "-Det där var inte dåligt, rullstol och barnvagn! Det där skulle nog inte en man klarat- men det sägs ju att ni kvinnor klarar att göra två saker samtidigt".

Eller mannen i rullstol på parkeringen som sa: "Det där var imponerande!" när vi rullade ut från köpcentret och sedan kom fram och småpratade lite grann medan jag lastade in barnvagnen och rullstolen i bilen. Jag tyckte att jag kände igen honom och det visade sig att vi var på rehabilitering på Rehab medicin under samma period för några år sedan.

För ett tag sedan var Hannah också med när vi besökte ovannämnda köpcenter. Jag körde William i vagnen och vid något tillfälle sa jag till Hannah att det var hemskt vad folk stirrar. Då sa Hannah:
"- De tycker nog att du är bra som kan köra både rullstol och barnvagn samtidigt!". Jag hoppas att det är så de tänker, de som stirrar. Föräldraskap sitter ju inte i benen. Även om mina ben inte fungerar som de ska så har jag en famn att gosa in sig i, ett knä att sitta i och massor av kärlek att ge till mina barn.

Att vara förälder i rullstol medför förstås en massa olika utmaningar men det gäller att hitta lösningar (och ofta ha gott om tid för det mesta tar lite längre tid). Vid ett annat tillfälle när jag och William var iväg på egen hand och jag höll på att lasta ur oss ur bilen kom en vänlig man fram och erbjöd sig att hjälpa till. Han sa:

"-Jag ser att du är av den envisa sorten och du fixar säkert det där men får jag hjälpa till?"

Jag skrattade och sa att "-Ja jag tillhör nog den envisa sorten" och sedan hjälptes vi åt att lasta ur lill-killen ur bilen. Det är ytterst sällan någon erbjuder sig att hjälpa till så jag blev så glad och tacksam. Hans ord gjorde min dag. Det gäller att vara envis för att komma någonstans och ta sig an de utmaningar livet medför.