Då var det snart bara en dag kvar till självaste julafton. I vanliga fall brukar jag vid den här tiden på året vara helt slutkörd efter all rättning, bedömning och betygssättning. När jullovet väl kommer känns det som om man inte orkat en dag till och då ska man ta tag i alla julförberedelser...
Fast i år är det annorlunda. Jag är ju hemma och mammaledig. Är helt frånkopplad från mitt vanliga lärarjobb har och för tillfället världens bästa "jobb" - att se efter familjens minsting(ar)! Jag känner mig inte alls hyper-stressad utan känner att vi ligger ganska bra till i tidsplanen. Kanske kommer jag vakna upp imorgon och komma på en massa måsten? Eller också har jag kanske lärt mig att prioritera bort en del? Ja en hel del har jag nog strukit från "måste"-listan. Dels för att min kropp och knopp säger ifrån men också för att jag insett att det inte är nåt att stressa upp sig för. Det blir jul ändå fast man inte hunnit med allt man tänkt. När man lever med kronisk smärta kommer man då och då till en gräns när kroppen säger stopp. Då hjälper inte all vilja och envishet i världen. Det går bara inte att pressa sig mer utan man tvingas till att ta det lugnt och återhämta sig. Visst kunde jag stressa runt dagen innan men då är risken att jag på självaste julafton inte har ork kvar att glädja mig över allt det där jag stressat över. Nä det viktigaste är att vi får va tillsammans och att barnen får en härlig jul.
Lite speciellt känns det ju eftersom det är Williams första jul. Ska bli spännande att se vad han säger om tomten och vad han tycker om paketen. Storasyster är så laddad inför lillebrorsans första jul. Förra julen när han låg i magen fick jag ju strikta regler att leva på sondmat och vatten för att inte sondslangen skulle komma upp och tittade bara på när alla de andra åt julbord. Jag satt där med min sondmatspump och orkade inte mycket mer än just bara sitta. I år blir det nog full fart med att jaga en liten gullunge som kryper och försöker resa sig mot det mesta. Och i år kan jag äta julbord.
Idag hade Hannah julavslutning i skolan. Efter avslutningen skulle jag och William möta henne vid kyrkan och ta sällskap med henne hem. Tänkte att jag tar den manuella rullstolen för vägen dit är ju plan och det var så härligt att solen äntligen tittade fram. Satte lillen i selen och så rullade vi iväg. Upptäckte snart att det lutade lite lite uppför hela tiden nästan, var motvind och drog snett. Suck. Riktigt jobbigt för mina stackars axlar som jag fått mer och mer ont i det sista. Jag är ju envis så vi kämpade på och kom fram till slut. Det underlättade ju dock inte att den lille tomtenissen i mitt knä envisades med att dra av sig tomteluvan när vi fått upp farten så vi var tvugna och stanna titt som tätt och sätta luvan på plats. Busunge!
Hannah hade med en kompis hem efter skolan och i eftermiddag har tjejerna bakat med lite vägledning och hjälp från mig. Resultatet blev väldigt gott. Sedan har jag slagit in julklappar och fixat några sista småsaker. Återstår att se hur morgondagen blir. Förhoppningsvis en lugn och skön dagen före.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar