Livet är fullt utav överraskningar!

För tre år sedan, i slutet av sommaren 2013, satt jag på en vacker sandstrand på Öland och grät. Det var i slutet av semestern, vi campade i Kalmar och hade gjort en roadtripp till Öland över dagen bl.a. för att Hannah skulle få bada vid den härliga sandstranden vid Köpingsvik. Jag minns inte riktigt vad vi gjort mer den dagen men hela dagen gick jag spänt och väntade på telefonsamtalet. Telefonsamtalet som skulle ge oss besked som vi väntat länge på. Förväntningarna var höga- Nu skulle vi äntligen få veta.

Så ringde läkaren och plötsligt vändes alla förhoppningar och glädjen över att det nog skulle ordna sig till gråt och förtvivlan. Det besked vi tidigare fått om fertilitetsutredning och hjälp att få barn byttes plötsligt mot att läkaren sa:

- Jag lämnade fel besked sist vi sågs. Eftersom ni har ett gemensamt barn sedan tidigare kommer ni inte kunna få hjälp via landstinget. Dessutom är du ju överviktig och då får man inte heller hjälp via oss.
Han berättade helt kallt att undersökningen och proverna visar att du har PCO (en hormonrubbning) och du kommer inte kunna bli gravid utan hjälp. Troligtvis utlöstes sjukdomen av det trauma du utsattes för vid trafikolyckan.

Där någonstans började tårarna rinna och jag lyssnade bara med ett halvt öra på resten han sa (som inte heller var så roligt - om ökad risk för diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och att gå upp i vikt till följd av hormonrubbningen )innan han kallt avslutade samtalet och la på. Drömmen om att kunna ge Hannah ett efterlängtat syskon och att vi skulle få ett barn till krossades med ens. Nu hade trafikolyckan inte bara orsakat år av lidande och kämpande utan också satt stopp för vår önskan om ett barn till.

Vi satt i bilen och jag ville bara gråta och berätta för Bengt vad läkaren sagt. I baksätet väntade Hannah otåligt på att samtalet skulle avslutas och vi skulle tas oss ner till stranden och bada. Jag ville inte visa henne hur ledsen och upprörd jag var utan vi tog oss ner till stranden och Bengt och Hannah vadade ut i det långgrunda vattnet för ett kvällsdopp. Kvar på stranden satt jag och tårarna rullade ner för min kind.

Den som känner oss och läst på bloggen tidigare vet ju att det inte slutade där. Men just då kändes det som fötterna bara ryktes undan för oss. Så småningom började jag dock läsa på mer själv om sjukdomen och insåg att det fanns kanske en chans ändå att söka hjälp på en privat mottagning (det fick vi ingen information om via landstinget) Så det gjorde vi såsmåningom och träffade där en fantastisk läkare. Han förklarade att det med hjälp av hormontabletter visst skulle kunna gå och att det vore bra med tanke på graviditeten om jag gick ner i vikt. Han undrade om tio kilo kändes rimligt med tanke på min situation och taggad till tusen ändrade jag kost- och motionsvanor för att sedan gått ner 17 kg innan vi drog igång behandlingen. Redan vid andra försöket lyckades det och jag blev gravid med vår fina lilla kille.

Att jag sedan genomgick en väldigt tuff graviditet med hyperemesis, dropp och sondmat gjorde att vi inte var beredda på att ge oss in på en till graviditet. Läkaren hade ju dessutom sagt att utan hjälp skulle jag inte kunna bli gravid så det fanns inte i tanken. Till PCO hör att man har väldigt oregelbundna blödningar/eller inte alls så det var inte heller något jag reflekterade över. Typiska graviditetsåkommor som trötthet, viktuppgång och halsbränna hittade jag andra orsaker till. Vem blir inte trött när man har en grymt morgonpigg 1,5 åring att jaga? Att jag gått upp i vikt var ju inte så konstigt när jag slutat med viktväktarna och inte hade samma tid och ork att träna? Halsbrännan som inte ville ge med sig var egentligen det som fick mig att fundera på hur det stod till med min mage?

Till slut gjorde jag ett graviditetstest, mest för att jag tänkte att det är det första de kommer fråga efter  på vårdcentralen om jag söker för min mage. I början på juni var det och stickan visade ett solklart plus. Jag blev chockad och panikslagen eftersom jag inte hade en aning om att det var så och inte visste hur länge jag varit gravid. Jag var orolig att allt inte stod rätt till och våndades några dar innan vi fick tid för ultraljud på sjukhuset och fick tid till en läkare som förklarade att jag inte behövde oroa mig för att jag tagit mina mediciner. Oron och ångesten byttes till en stor glädje över att vi ska bli en till i familjen. Att det skulle ske så snart kom dock som en chock. Hela 5 månader hade vårt lilla mirakel funnits där inne utan att vi anat eller förstått. Så nu är det bara drygt 2 vecor kvar till beräknad förlossning om bebisen inte beslutar sig för att komma ut tidigare...

Ja tänk vad livet är fullt utav överraskningar. Vi som fått veta att vi inte kunde få barn utan hjälp är nu spontangravida. Vem kunde tro när jag satt där på stranden att vi några år senare skulle ha två småttingar i familjen? Det kommer förstås bli tufft med två små så tätt men vi är så glada över våra barn- de är det bästa vi har. Tråkigt nog kan nog inte alla i vår omgivning glädjas på samma sätt och det är tråkigt att höra kommentarer om hur jobbigt och besvärligt det kommer bli. Jag är övertygad om att vi löser det och väntar med spänning på att träffa vår nya familjemedlem!