Varning för gnäll!

Usch, idag känns som en sådan där riktigt motig dag. Jag har ont i mina fötter och mitt knä. Jag går (om än stappligt) omkring utan kryckorna här hemma och det är ju fantastiskt i sig men ändå känns det jobbigt. Får höra gång på gång att "vad roligt att se att du är uppe och går med kryckor" men jag tror inte någon riktigt förstår hur mycket slit det ligger bakom och att det fortfarande är ett kämpande p.g.a smärtan. Ju mer jag belastar ju värre blir smärtan och vissa morgnar vill jag inte ens röra på fötterna, ställa mig upp och ta de där första stegen.

Träffade en person för ett tag sen som frågade hur det är och jag svarade att "det går framåt men jag har ont i mina fötter". Ja, ja svarade hon "men lite ont i fötterna har ju alla, det får jag med om jag har varit ute och gått för långt i fel skor". Nä, tänkte jag, du vet inte hur det är! Jag kunde också få ont i ben och fötter när jag gått mycket även innan olyckan men det var inget mot det här! Den där kommentaren har liksom bitit sig fast hos mig. Det är nästan som jag känner lite ilska som bubblar inom mig när jag tänker på det, men samtidigt är det ju så att ingen annan kan ju faktiskt riktigt förstå vad jag varit med om och hur det faktiskt känns.

Samma ilska kan bubbla upp inom mig när vi är ute med bilen och jag ser någon som kör vårdslöst. Jag har lust att tala om för dem vad som faktiskt kan hända och vad det kan orsaka. Samtidigt vet jag ju att innan olyckan var jag själv inte alls lika medveten om riskerna. Jag körde försiktigt och tyckte att jag hade koll men det hjälpte ju inte.

Idag är Hannah på dagis. Förra veckan hade jag henne hemma själv några dagar eftersom det var sportlov. Det var jätteroligt och mysigt men samtidigt jobbigt. Jobbigt att konstatera att det var tufft för att jag får så ont i mina ben och att det gör oss så begränsade. Det där bullbaket t.ex. fick jag lida för i flera dagar sen för att jag stått upp för länge. Samtidigt var det värt det för hon var så lycklig över att få baka sina bullar! Vad jag önskar att vi kunde springa omkring ute och busa och leka! Undrar om det alltid kommer att vara så här att jag ska få så ont när jag går på mina ben? När man har ont och är trött blir ofta tålamodet inte detsamma och det märker hon nog av ibland, mitt lilla hjärta. Det känns orättvist mot henne. Förlåt, min älskade lilla unge!

Usch, nu har jag gnällt tillräckligt! Om du orkat läsa detta inlägg till slutet så tack för att jag fick skriva av mig lite grann. Och du, än har jag inte gett upp. Ska nog orka kämpa ett tag till. Imorgon är en ny dag med nya friska tag!