Ett galet system & trist besked

Ja, idag är jag trött efter en händelserik vecka. I tisdags arbetade jag på förmiddagen och fick sedan träffa försäkringskassan på eftermiddagen. Tydligen finns det inga andra alternativ utan när mina sjukpenningsdagar är slut då tvingas jag ta tjänstledigt från mitt arbete och gå någon slags intoduktionskurs på Arbetsförmedlingen i att söka jobb, fast jag redan har en anställning på 100%. De ska då på olika sätt pröva min arbetskapacitet. Det räcker helt enkelt inte med läkarens och försäkringskassans bedömning längre utan nu är det Arbetsförmedlingen som ska göra den prövningen. I mina öron låter det helt galet, men vad gör man ?! Fast i systemet så att säga.

I torsdags fick jag äntligen prata med läkaren på ortopeden. Sedan efter nyår har ju målet varit att jag ska träna upp styrkan i benen och rörligheten i foten under tre månaders tid för att de sedan ska kunna göra en bedömning av om jag skulle vara hjälpt av en korsbands-rekonstruktion. Ju mer jag har kommit i gång och gå, ju mer känner jag av instabiliteten i framförallt vänster knät. Jag har samtidigt fått mer ont i mina fötter när jag går och belastar mer. Läkaren konstaterade att de tyvärr inte kan göra något mer åt mina fötter och att smärtan kommer att bli bestående. Han menade att trots att man försökt få ordning på det när man vinklade om foten så gör den inskränkta rörligheten i fotleden och steloperationen i foten att rörligheten tas ut på andra ställen längre fram i foten och det i sig orsakar smärta. Han menade att rörligheten i fotleden troligen inte kommer att kunna bli så mycket bättre. Samtidigt som jag uppskattar att han är ärlig och ger klara besked känns det förstås jobbigt att höra att smärtan i fötterna är något jag kommer att få leva med. Han förklarade att kroppen kanske efterhand kommer att vänja sig vid smärtan så att den inte sedan upplevs lika intensiv som nu men jag kommer alltid ha en smärtproblematik kopplad till hur mycket jag går och belastar mina ben. Ortopeden som är expert på knän ska träffa mig i maj och göra en bedömning av om man ska ge sig på en ev. knäoperation. Det skulle i så fall innebära en längre rehabiliteringsperiod på upp mot ett halvår. Till det känner jag mig lite kluven. Jag vill förstås att mitt knä ska bli bra men samtidigt skulle en operation ju innebära ytterligare tuff träningsperiod och kämpande för att komma tillbaka. Samtidigt kan jag inte se att det skulle funka som knät är nu och jag ska ju leva med det resten av livet och då vill man ju att det ska bli så bra som möjligt. Ja det återstå att se vad ortopeden säger om det.

Allt tänkande kring "om" och "ut i fall om att" gör mig trött och dessutom har Hannah åkt på en ny förkylning med hosta som följd så de senaste två nätterna har hon hostat konstant och det har inte blivit mycket sömn för någon av oss. Så nu ska jag unna mig en lugn lördagsmys-frukost med nybakta frallor (nej, jag har inte bakat men får dem hemlevererade till dörren genom ett erbjudande från den lokala idrottsföreningen under några veckor), en stor kopp te och Jönköpings-Posten. Ha en bra dag!