Livet jag vill leva

Tänk vad svårt det är att acceptera att livet är som det är, fast det gått över två år sedan olyckan. Hur många gånger har jag inte tänkt att tänk om vi inte åkt iväg den där dagen när olyckan skedde eller om vi bara kommit förbi olycksplatsen några sekunder senare- då hade det kanske aldrig hänt? I början efter olyckan upptog det all min kraft och energi att försöka förstå varför det hände. Vad har jag gjort för att råka ut för det här? Och var finns Gud i allt detta med sjukdom och lidande, inte bara i mitt liv utan överhuvudtaget?

Så efter ett par månader så hade jag besök av en samtalskontakt som jag kommit i kontakt med på sjukhuset och jag förklarade att dessa tankar upptog mycket av min tid och ork. Han ställde frågan som fick mig att liksom släppa allt det där och istället fokusera på vägen tillbaka. Han frågade mig:

- "Om du fick svaret på papper här idag på varför det hände,
skulle det ändra något i din situation då?"

Nej, det skulle det ju inte! Då plötsligt gick det upp för mig att även om jag fick svaret på varför bilen som körde på oss plötsligt kom över på fel sida och varför jag råkade ut för detta så skulle det ändå inte ändra det faktum att det faktiskt hänt och är en del att mitt liv. Jag blev liksom lättad på något sätt och kände att de där frågorna var jag tvungen att släppa för att orka gå vidare.

Fast det gått så lång tid så tänker jag ibland på hur livet hade varit om det inte hänt. Förnuftet säger att du måste acceptera hur livet blivit medans känslan ändå finns där som en liten trotsig figur som sparkar, slår och skriker "Nej, det är inte rättvist! Jag vill att mitt liv ska bli som förrut!". Jag vill leva ett liv utan ständig smärta, kunna röra mig obehindrat och ta den där långpromenaden i skogen nu när vitsipporna börjar slå ut. Jag vill!

Om jag kunde önska så skulle jag förstås önska att det aldrig hänt men samtidigt finns det goda saker till följd av olyckan också även om det inneburit hårda påfrestningar inte bara för mig utan också för familj och vänner runt omkring. Jag har fått en större ödmjukhet inför livet, uppskattar mer det som verkligen är viktigt och lever mer här och nu. Jag har mött människor i liknande situationer och med liknande erfarenheter som gett mig mycket och som jag förmodligen inte skulle träffat annars.

Ibland stöter jag på människor som jag inte känner så väl som glatt säger:

"Åh vad roligt att det går så bra för dig och att du går med kryckor nu".

Det är naturligtvis roligt att höra och fantastiskt att det gått så mycket framåt men inombords kan jag inte bara känna odelad glädje för det som inte syns utåt är förstås vad det "kostat" och fortfarande "kostar" i många timmars tränande, smärta och tårar att nå hit. Att kunna ta sig fram på sina ben är något man (också jag tidigare) tar förgivet och för min del innebär det fortfarande ett evigt kämpande mot smärta och trötthet. Hur konstigt det än låter så är det ibland en frihet att använda rullstolen för då slipper jag få så ont och bli så trött utav smärtan. Ibland tar smärtan liksom överhanden och det "kostar" för mycket så sådant som jag egentligen tycker är roligt blir bara jobbigt och lämnar ingen glädje kvar när man gjort det utan man minns bara hur jobbigt det blev.

Får ofta höra att jag är en riktig kämpe och människor undrar hur jag orkar. Men vad finns det för alternativ?! Ibland kan jag väl känna att det är lätt att skapa en fasad utåt av att "det här fixar jag" men det speglar inte alltid de tankar och känslor som rör sig i mitt inre. Men jag har fantastiskt mycket att vara glad och tacksam för i mitt liv, inte minst min familj och vänner runt omkring. Tack för att ni finns! Jag vill leva mitt liv och försöka till så stor del som möjligt ta tillvara det som är bra och positivt i livet. För hur jobbigt det än varit så är jag övertygad om att Gud fanns med den där dagen och att han finns där när vi stöter på motgångar ger ny kraft. Ny kraft ger också människor i ens omgivning. Ge dem du älskar en extra kram idag och tänk på allt positivt livet har att ge.