Oerhörd saknad

Idag skulle min pappa ha fyllt år om han hade fått leva. För snart två år sedan, i mitten av maj, gick han bort till följd av en hjärntumör. Jag saknar honom så oerhört mycket, ibland kommer jag fortfarande på mig själv med att tänka att det måste jag säga till pappa och jag saknar verkligen våra pratstunder och det faktum att han alltid fanns där. Trots att han fått kämpa mot cancern i många år gav han aldrig, aldrig upp och jag beundrar verkligen hans styrka. Sorgen tar man sig på något sätt i genom för att man måste, livet går vidare vare sig man vill eller inte men saknaden kommer alltid, alltid finnas där och det gör ont. Älskade pappa...