Ja ibland är det nog bra att man har en vilja av stål och en envishet som gör att man inte ger med sig i första taget. På ett sätt blir det ju lättare så här på semester att kunna hantera smärtan, som ständigt gör sig påmind, eftersom man har större möjlighet att ta det lugnt och vila men det blir också tydligt vilka begränsningar den medför. Bara det där att ta sig ner till stranden vid sommarstugan. Vägen som är en skogs- och grusväg är inte smidig att ta sig med rullstol. Det går trögt och motigt och de små länkhjulen på rullstolen liksom borrar sig ner i det lösa gruset. Hela vägen går inte att ta sig eftersom det är för stenigt och för brant så sista biten måste jag gå med kryckorna. Armstyrka har jag ju fått av all rullstolskörning och hoppande med kryckor men ibland går det mer på ren envishet än styrka. Sitter sedan på stranden och ser lill-stumpan och maken meta krabbor ute på stenbryggan eftersom stenarna som utgör bryggan är väldigt ojämna och gör det svårt för mig att ta mig dit ut. Jag vill också sitta där i solen på bryggan och meta krabbor som vi gjorde förr! Smärtan hindrar mig från att vara den aktiva och närvarande mamma och fru som jag vill vara. Går jag för mycket med kryckorna så tar det för mycket på orken och till slut tar liksom smärtsignalerna över allt och jag kan knappt tänka klart. Säkert beror det också på alla tabletter jag stoppar i mig på en dag för att känna att det överhuvudtaget fungerar att gå och stå.
Precis när sommarlovet började hade jag kontakt med läkaren på smärtenheten på sjukhuset och jag håller just nu på att testa en ny medicin som förhoppningsvis ska lindra smärtan något. Hittills tycker jag att det kanske känns lite bättre men jag har känt av en del jobbiga biverkningar som att jag blir väldigt trött utav den och att magen inte mår så bra av de tabletterna. Muntorrhet är tydligen också en vanlig biverkning som jag känt av.
Ja ibland blir jag både arg och ledsen på att det ska vara så här. Kan inte smärtan också ta semester så att jag kunde få vara utan den i alla fall ett tag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar