Kan man känna sig fri i en rullstol? Nej knappast, man sitter ju i den utav en anledning - att man av någon orsak har svårt eller inte alls kan röra sig och därmed inte är fri att ta sig fram som man vill. Tanken är ju att den ska göra en mer fri men minsta lilla trottoarkant, en grusgång, en lång uppförsbacke, lutande gångbanor, trånga utrymmen och hus utan hiss ställer förstås till problem. Problem som man annars inte alls skulle fundera över för egen del utom möjligtvis om man går med barnvagn.
Men jo, fast rullstolen begränsar mig på många sätt kan den ändå få mig att känna mig fri. Vid det här laget har jag ju hunnit vänja mig vid den. Jag försöker att använda den så lite som möjligt här hemma utan mest vid längre förflyttningar utomhus eller om jag är iväg någonstans. Men då får den mig faktiskt att känna mig FRI. Fri från smärtan i ben och fötter som annars ständigt gör sig påmind när jag går och står. Den ger mig möjligheten att istället för att bara fokusera på hur ont det gör, hur besvärligt det är och hur trött jag blir kunna koncentrera mig på och lägga min energi på det jag ska göra; handla, göra roliga saker tillsammans med min familj eller vänner etc. Annars tar smärtan snart över handen och det blir väldigt jobbigt.
Jobbigt är också människors reaktion på att jag ibland går med kryckorna och ibland åker rullstol. På något sätt känner jag att jag ofta får liksom rättfärdiga det faktum att jag använder rullstolen, framförallt då från de som inte känner mig så väl. Det händer att man i kön på ICA t.ex. får höra:
"-Nä men har du rullstol idag, men du kan väl gå med kryckorna va?"
Precis som att jag skulle använda rullstolen om jag inte behövde! Försöker att inte bry mig om sådana kommentarer, vad vet de egentligen om hur jag mår och hur jag har det! Fast ändå tar jag nog lite illa vid mig, mest för att jag tvingas prata om det och upprepa samma svar gång på gång.
-"Jag har fått en bestående smärtproblematik, äter mycket starka smärtlindrande tabletter, försöker gå kortare sträckor men använder rullstolen vid längre förflyttningar...."
nåt sådant där brukar svaret bli fast jag kanske egentligen känner att jag inte har lust att behöva förklara mig där i kön på ICA. Om jag fått en tia varje gång jag upprepat den där förklaringen så skulle jag nog vara rik vid det här laget!
Ibland känner jag att jag borde kanske använda rullstolen mer, kanske också här hemma. Fast på något sätt tar det emot, jag har ju kämpat så länge för att bli kvitt den där bökiga transportmedlet... Känns ju som ett nederlag att behöva använda den överhuvudtaget. Men så ibland tänker jag- är det värt det? När jag har ont, blir trött och stressad för att allt tar sådan tid, humöret går i botten och lilla H frågar:
-"Varför är du så arg mamma?"
Usch, då gör det så ont i hjärtat. Jag är ju inte arg, har ju bara så ont och då blir jag både arg och ledsen. Arg på det som gjort att jag hamnat i den här situationen och ledsen för hur det påverkar inte bara mig utan också de i min omgivning. Ni är fantastiska som står ut med mig ändå! TACK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar