Idag är det på dagen 2,5 år sedan trafikolyckan. Fast det kan tyckas länge sedan så gör den sig dagligen påmind:
- I begränsningen av vad jag orkar med och klarar av,
- i smärtan i mina ben
- i rädslan att åka bil
- och i oron över att det ska hända mig själv eller dem jag älskar något.
- I ständigt grubblande över hur livet hade varit om det inte hade hänt??
Samtidigt är jag fantastiskt LYCKLIG över att vi faktiskt överlevde och att vår då ett-åriga dotter klarade sig helt oskadd. Mina tankar går förstås idag också till de anhöriga till föraren i den andra bilen som avled till följd av kollisionen.
Tänk vad livet kan ändras på några sekunder, vad skört det är och vad mycket man har att vara tacksam över...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar