Till sjukhuset, Bassängträning, duscha, byta om, hem igen, tjugo minuter hemma, förhoppningsvis hinner jag få i mig lite lunch innan taxin kommer och hämtar mig för att köra mig till jobbet, jobba till halvfem, hem igen, hemma en halvtimme, sedan till Vätterbygdens folkhögskola för en föreläsning genom jobbet om att hantera konflikter, föreläsningen slutar 21.00 och sedan ska jag ta mig hem också. Pust. Där i mellan skulle jag också behöva rätta skrivningar (som jag frivilligt erbjöd mig att ta mig an fast jag inte behövt).
Det känns som ett skenande tåg som bara rusar på tills jag helt plötsligt måste inse att jag är tvungen att dra i nödbromsen för att det är på väg att spåra ur. Varför lär jag mig aldrig? Panikinbromsningen den här gången innebar att jag hoppar över träningen (inte bra, jag vet) för att vila så att jag orkar med resten av dagen.
Kanske hade det fungerat om jag varit hemma och vilat och skickat mannen på gårdagens föräldramöte på dagis men jag ville ju så gärna gå. Så jag gick och det var jättetrevligt men drog ut på tiden och när jag kom hem dödstrött så ställde jag mig och packade dagisväskan, namnade kläder och letade fram vinterkläder eftersom det sades att det skulle bli snö idag. Sen hade jag så ont i mina ben att jag trots att jag var helt slut hade svårt att somna. Jag har mer ont nu än tidigare och sover dåligt på nätterna.
Ja, jag vet - det är bara jag själv som kan känna av vad jag klarar och när gränsen är nådd. Jag själv måste bromsa när det blir för mycket men det är svårt när man så gärna vill. Blir stressad av att vila också när det är så mycket man vill/ska hinna med.
1 kommentar:
Åh vad det där känns igen! Vill också mycket mer än jag orkar. Det är jobbigt och svårt att vila när man vet att det är så mycket annat man borde göra. Inte alltid helt enkelt att prioritera.
En stor kram till dig! Tänker på dig ofta.
Kram Linda
Skicka en kommentar