Idag har jag haft mer ont i benet. Det går an om jag har benet i högläge men så fort jag rör det och har foten nedåt gör det grymt ont. Ställningen är väldigt otymplig och det är inte lätt att hitta byxor som är tillräckligt vida nedtill så att det går att få över dem över ställningen och på sig. Jag har suttit ute i trädgården en stund på förmiddagen. Hannah har lärt sig idag hur hon själv ska ta fart när hon gungar och var så lycklig för detta. Jag har fått en annan rullstol, en tyngre och osmidigare variant men med ställbart fotstöd så att jag kan ha benet i högläge när jag sitter, sådant fanns inte till active rullstolen.
Just nu känns tre månader som en lång tid. När jag får ta bort ställningen har det gått nästan två år sedan olyckan. Två år av smärta, lidande, bakslag och kämpande. Inte bara för mig utan också för de i min omgivning. Jag tänker ofta på att det kunde varit så mycket värre men ibland är det en klen tröst. Men jag är så oändligt tacksam varje dag när jag ser Hannah springa omkring för att hon klarade sig helt oskadd. För henne är det helt naturligt att mamma har ont i benen, behöver kryckor när hon går och ibland rullstol. Det som är svårare för människor runt omkring att förstå är nog vad det gör med en som människa när något sånt här händer. Vilken påfrestning det innebär för hela familjen, sorgen över att inte kunna vara den aktiva och närvarande mamman som jag vill vara, känslan av att tappa kontrollen över sitt liv och inte kunna planera framtiden. Jag försöker att inte fundera så mycket över hur livet hade sett ut om det inte hänt, men ibland är det svårt. Samtidigt har jag så mycket att vara tacksam över, en underbar sambo, en fantastisk glädjespridare till dotter (vad skulle jag tagit mig till utan henne- hon får en att inse att det finns inget annat alternativ än att fortsätta kämpa, hon har ju ingen annan mamma), min härliga familj och vänner. Jag känner också tacksamhet över livet, att vi faktiskt överlevde och att jag får möjlighet att finnas här på jorden ett tag till. Olyckan blev en tydlig påminnelse om hur skört livet är och hur omständigheter kan vara väldigt avgörande för hur livet ter sig.
/Lisbeth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar