333 stycken

333 inlägg har jag nu hunnit skriva i min blogg sedan jag startade den. Periodvis har jag skrivit mer och periodvis mindre. Bloggar mest för min egen skull, även om det inte blir att jag skriver varje dag, så blir det lite i dagboksform. Vem som egentligen har något ut av att läsa den vet jag inte, annat än vänner och bekanta som vill hålla lite koll på vad som händer i familjen Larssons (och då framför allt mitt)liv för tillfället. Roligt är ju i alla fall att samla minnen och bilder på ett och samma ställe för att kunna gå tillbaka och minnas det som hände för en vecka eller månad sedan eller för att se hur livet såg ut för ett år sedan. Det har också blivit ett sätt för mig själv att se hur rehabiliteringen gått framåt och påminna mig om hur det har varit. Fortfarande har jag ibland svårt att acceptera att livet blivit som det blivit med tanke på mina skador och begränsningar efter olyckan. Smärtan har trots alla mediciner och operationer blivit en ständig följeslagare vilket påverkar borde ork och humör. Men än har jag inte gett upp hoppet på att det ska kunna bli bättre. Trots att det känns motigt ibland så har jag en liten fighter inombords som säger att nej jag kommer inte acceptera att mitt liv ser ut så här utan fortsätta kämpa. Om det är bra eller inte vet jag inte. Kanske är det en viktig bit att kunna acceptera läget för att kunna gå vidare? Nästa steg tycks i alla fall vara att jag på onsdag ska träffa överläkaren på smärtenheten och det mötet hoppas jag mycket på.