Fullt i almenackan

Nu var det länge sedan jag uppdaterade här på bloggen. Orken och tiden har inte funnits helt enkelt. Efter att min farfar gick bort har det varit mycket att ordna med kring begravning och så vidare. Jag har lagt mycket av min tid och ork på att hjälpa till och röja och fixa i huset inför visning och försäljning. Idag skrevs köpekontraktet med den nye ägaren så nu återstår att sortera, fördela saker, städa och tömma huset. Det känns på sätt och vis skönt men ändå konstigt. Konstigt att han inte länge finns ibland oss och konstigt att huset som rymmer så många barndomsminnen nu är sålt. Minnen av jular med hela pappas familj och alla våra kusiner, varma sommardagar i hammocken med saft och kakkalas, farfars trolleritrick och sockerkaksbak tillsammans med Hannah, ja där finns många fina minnen.

Jag har ju som jag tidigare skrivit haft väldigt ont i min höft senaste tiden. Röntgen visar på ben-nybildning vid höften och vid frakturen på låret. Om det är förklaringen till smärtan vet jag inte och varför den i så fall kommer nu? På röntgen syns i alla fall en klar skillnad från röntgen -09 då man senast röntgade höften. Nu väntar ett besök på ortopeden och bedömning av läkaren där. Med i kallelsen var ett papper där det stod "hälsodeklaration inför operation" som jag skulle fylla i och ta med mig till besöket på ortopeden. Jag känner mig inte laddad för en ny operation men är det enda alternativet har jag väl inget val för jag orkar inte ha så ont. Tidigare har man valt att stråla för att få bukt med ben-nybildningen så kanske kan jag hoppas på att det är ett alternativ? Återstår att se vad läkaren säger. Det brukar ju inte ske så många planerade operationer under sommaren så i så fall är väl risken att det dröjer fram i augusti när jag ska börja jobba efter mammaledigheten. Inte så kul start i så fall.

 Vi väntar också på en kallelse till ortopeden för William och hans fot. Vi upptäckte när han började gå att han går väldigt snett med sin ena fot. Jag var på BVC med honom. Läkaren där konstaterade att det inte är ovanligt bland små barn men hon tyckte ändå att det skulle kollas upp och skickade en remiss till ortopeden. När jag ringde förra veckan för att kolla att remissen kommit fram, eftersom det dröjt, stod han på väntelista och vi får troligtvis tid i början av juli.

Almanackan är ju annars ganska fullbokad med diverse saker så här i maj, början på juni. Det ska hinnas med avslutningar/uppträdanden på olika aktiviteter, utvecklingssamtal. matsäckar som ska packas inför skolutflykter, trivseldagar, möte på förskolan, träff på hjälpmedelscentralen o.s.v. Denna veckan har vi varit och hälsat på på Williams förskola för att kolla tillgängligheten och välja ut en lämplig handikappsparkering bl.a. William verkade trivas som fisken i vattnet så det kommer säkert bli jättebra. Han ska gå på samma förskola som storasyster och t.o.m. på samma avdelning så fröknarna var samma som på Hannahs tid. I onsdags var jag och hälsade på på jobbet och träffade min nya klass som jag ska undervisa och vara klf för till hösten. Nästa vecka väntar sånguppträdande i Hembygdsparken på nationaldagen, föräldramöte på förskolan, utprovning av en ny anpassning på hjälpmedelscentralen, klipptider och skolavslutning bland annat. Innan dess blir det förhoppningsvis en solig och skön helg som ska ägnas åt div. trädgårdsarbete. Där ligger vi efter då det varit mycket senaste tiden. Kanske bäst att jag sover en stund så jag orkar med det och att jaga ett litet busfrö!

Tre positiva besked

Ja idag har jag fått tre positiva besked:

- Jag har varit hos sjukgymnasten/läkaren och fått en remiss att röntga min onda höft.Jag sökte för flera veckor sedan och av tidigare erfarenheter har jag tyvärr inget större förtroende för vårdcentralens sjukgymnaster så igår besökte jag en privat sjukgymnast som en bekant rekommenderat. Han verkade väldigt kunnig och var väldigt förstående och konstaterade att besvären kommer från området där jag sedan efter olyckan har en "spik" som fäster staget i lårbenet. Han tyckte att det borde röntgas om inte annat för att utesluta att det är där problemet sitter. Han kunde dock inte remittera till röntgen så idag var jag hos vårdcentralens sjukgymnast och fick även prata med min läkare så nu är en remiss skickad.

- Äntligen verkar det röra sig lite när det gäller den anpassning jag efterfrågat hos hjälpmedelscentralen de senaste 8 månaderna (mer om den kommer).

- William har fått plats på den förskola vi önskat i första hand från och med augusti så det känns jättebra.

14 månader och full fart!

Nu har William hunnit bli 14 månader (och lite till)och jag tänkte skriva ett litet inlägg om hur familjens minsting är just nu:

MORGONPIGG: Ja redan vid 04.30-05.00 drar lille herrn igång. Han lägger sig visserligen tidigt på kvällen, vid 18-tiden men vi har försökt att hålla honom uppe på kvällen men han vaknar samma tid ändå. Han är glad och pigg men det går inte ligga kvar i sängen för då stökar han bara runt. Då går vi istället upp och fixar välling, leker och myser i soffan tills det är dags att väcka resten av familjen. När sedan pappa gått till jobbet och vi skickat iväg storasyster till skolan brukar han sova en sväng till.

PETIG OCH PILLIG: Ja petig är han med maten. Han vägrar hopblandad mat som t.ex. barnmatsburkar utan han ska istället ha maten var för sig på tallriken, delat i småbitar som han själv får pilla i sig. Han vill inte gärna bli matad utan "kan själv". Äter han smörgås pillar han alltid i sig pålägget först och och med maten väljer han ut det godaste först. Ser han att vi andra har något annat på vår tallrik pekar han och säger "Aaaaa" vilket betyder jag vill också ha!

Pillig är han annars med; han älskar att pilla på fjärrkontrollen till tv:n, tangentbord, telefoner, kontrollen till min höj- och sänkbara säng o.s.v.

CHARMIG: ja det är han verkligen och han är oftast glad och nöjd. Den senaste tiden har han dock börjat visa lite mer egen vilja och gör ibland sånt han vet att han inte får. Säger man då till honom tittar han på en med stora ögon,putar ut med underläppen och säger "Maaaamaaaa" och låter väldigt ynklig för att han inte får som han vill.

SNABB: är han verkligen. För bara några dagar sedan kröp och gick han ungefär 50/50 men nu skulle jag nog säga att han går det mesta även om det är lite stappligt. Ska det gå riktigt snabbt tar han fortfarande till krypandet. I helgen kom han för första gången på hur han själv ska ta sig upp i soffan så nu är friden slut... Man kan ju göra så mycket mer än bara sitta på rumpan i soffan. Pust! Han älskar att smita in på storasysters rum och leta reda på hennes mikrofon. Sedan pekar han på discolampan i taket och vill att man ska tända den och spela musik. Favoritsång/klipp är Babblarna men han diggar det mesta.

PRATSAM: är han också. Hans mormor brukar säga att hon inte sett maken till unge att låta. Just nu säger han mamma, bapa (pappa) Nanna (Hannah), vovve,  som är tydligt men han pratar så gott som hela tiden fast det bara är joller som man inte riktigt förstår.

TÅLIG: Han är ganska tålig och gråter sällan när han trillar eller slår sig vilket ju händer titt som tätt i den här åldern fast man försöker va där och passa, men en och annan bula i pannan hör väl tyvärr till åldern av en stapplande ettåring. 

Sorg och saknad

För drygt en månad sedan gick min farfar bort. Han hade varit sjuk under en längre tid men ändå kom hans bortgång plötsligt. Det känns overkligt fortfarande att vi inte ska få träffa honom mer. Den sista tiden ringde han ofta ett par gånger om dagen hem till oss och han var en av få som fortfarande ringde på hemtelefonen så när den ringde visste jag att det var han som hörde av sig för att berätta om sin dag och höra hur det var med oss. Nu är det knappt någon som ringer på den längre  och det känns väldigt tyst och tomt.

Sedan min pappa gick bort i cancer alldeles för tidigt och min farfar blev änkeman har han stått oss lite extra nära. Han lämnar många fina minnen, ett stort tomrum och mycket kärlek till barnbarn och barnbarnsbarn efter sig. Avskedet vid hans begravning i torsdags förra veckan blev väldigt fint. Min yngste bror hade skrivit en egen låt till farfar som framfördes av honom och två till av mina bröder. Inte ett öga var torrt i kyrkan när den framfördes och farfar hade varit så stolt över att höra dem sjunga och spela.

Hannah tog hans bortgång väldigt hårt även om hon visste att han var sjuk. De hade ett speciellt band de där två. Det har varit jobbigt att se henne så där jätteledsen och höra när hon säger att "jag ville ju bara träffa honom en gång till" känns i mammahjärtat. Man vill ju vara den som kan trösta och se till att allting fixar sig. Jag hade ju också önskat att vi fått ha honom hos oss ett tag till även om jag vet att han hade det jobbigt i slutet. Tack älskade farfar för allt du gett oss! Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan.

13 månader- nu och då

Imorgon blir William 13 månader. 13 månader var Hannah den där januaridagen 2008 då vårt liv vändes upp och ned. En bil i motsatt körriktning kom plötsligt över i vår körbana och frontalkrockade med oss i 90 km i timmen. Hannah satt på passagerarsätet fram i en bakåtvänd bilbarnstol. Då vi hade en bit att åka hem hade jag tagit av henne de tjocka vinterkläderna innan vi satte oss i bilen. Hon var trött och när olyckan hände hade hon somnat i bilen. Jag såg ett inslag på nyheterna i veckan om hur viktigt det är det där med att tänka på vinterkläderna när man spänner fast barnen i bilen. Tjocka kläder mellan bältet och kroppen gör att bältet inte riktigt sitter åt som det ska och kroppen utsätts för större krafter vid en ev. krock och risken för allvarliga skador ökar. Tanken då var att hon skulle bli för varm och eftersom vi skulle åka långt så tog jag av henne men så här i efterhand var det kanske tur att jag gjorde det? Bilen svängde över tvärt och hela fronten på min sida blev intryckt (däcket fram var i höjd med mina knän) men den sidan hon satt på var i princip intakt. Hon hade änglavakt och klarade sig mirakulöst nog oskadd!

Det gör fortfarande ont i mammahjärtat när jag tänker på den panik jag hade när jag satt fastklämd i bilen, allt var mörkt och jag hörde Hannah skrika. Mitt enda fokus var att få veta hur det var med Hannah och till en början kände jag inte den oerhörda smärtan. Jag var fastklämd och kunde inte ta mig ut ur bilen. Min mamma och min bror åkte i bilen bakom och såg allt hända. Det gick så snabbt. Jag satte foten på bromsen men hann inte mer utan sedan small det. De larmade 112 och med hjälp av förbipasserande lyckades de bända upp dörren på passagerarsidan och få ut Hannah. Trots fullständig panik hade jag ändå sinnesnärvaro att knäppa upp hennes bälte när mamma bad mig göra det för att de skulle få ut henne. I över en timme höll sedan räddningstjänsten på innan de fick ut mig ur bilen. De var tvungna att klippa loss taket på bilen för att kunna lyfta ut mig. Jag minns att det kändes som en evighet innan de fick ut mig. Till en början var jag chockad och förstod inte vad som hänt men till slut kände jag bara någon slags likgiltighet och tänkte att det här fixar jag inte. En konstig känsla av att jag inte orkade ta in mer och smärtan tog överhanden, jag liksom försvann in i mig själv och bort från allt.

Det gör också ont att tänka på all den tid jag tvingats vara borta från min dotter. Inte bara de första månaderna på sjukhus utan sedan också under alla följande operationer, sjukhusvistelser och lång rehabilitering. Den här bilden är tagen när jag precis kommit hem från sjukhuset. De ville skicka mig till ett korttidsboende en period men jag ville så gärna hem. Jag fick en sjukhussäng hem eftersom jag behövde hjälp med allt men där somnade hon gott i mammas famn. Älskade lilla unge! Tanken på att William faktiskt nu är lika gammal som hon var då väcktes när han häromdagen somnade precis så där gott på mitt bröst. Hannah och Bengt har hela tiden varit drivkraften i kampen att ta mig tillbaka till en självständig, fungerande vardag och nu är jag fantastiskt lycklig över att ha två underbara barn i mitt liv.

Hannah mars 2008

Med stapplande steg

Ett bra tag har ju William gått med gåvagnen, rest sig upp mot saker och gått ut med. Det sista har han även tagit ett steg eller ett par emellan saker men vågar inte riktigt lita på att det går. Som mest har han gått fyra, fem steg mellan våra öppna famnar men då han vinglar till är han snabb med att sätta sig ner och istället ta till det snabbaste sättet att ta sig fram: krypa på alla fyra. Han är nu supersnabb på att ta sig mellan olika rum och hitta på bus. När han har mamma och rullstolen efter sig kryper han en bit och stannar sedan och vänder sig om och ler precis som för att säga "- hänger du med?" eller "kom och ta mig om du kan!". Vårt lilla charmtroll!

En liten busunge!

Kryper runt i full fart

Så fort han får chansen kryper han till hundarnas korg

I tisdags åt vi lunch på Landhs tillsammans med två av mina f.d. kollegor och vänner, Annika och Ulrica. Trots att William sovit dåligt och stökat under natten och bara sovit en kort förmiddagslur var han på ett strålande humör. Jag befarade att han inte alls skulle va på humör men han njöt av uppmärksamheten från Annika och Ulrica och andra han charmade på caféet. Vi åt en god luch bestående av en stor blandad salladsbuffe och dagens kycklinggryta och ungsrostad potatis. Det blev en härlig pratstund men som alltid går ju tiden för fort när man har trevligt. Solen sken och det var nästan lite vårkänsla i luften, konstaterade vi när vi skildes åt på parkeringen eftersom tjejerna skulle tillbaka till jobbet,  så när vi kom hem tog William en eftermiddagslur i vagnen ute. Åh vad jag längtar efter att det blir vår på riktigt!

Nöjd kille i bilen hem efter lunch-date med två härliga tjejer

Sportlovsveckan-16

Ny vecka igen. Förra veckan var de Sportlovsvecka och Hannah var ledig från skolan. Kusinerna Lii och Meija sov över sön till tisdag och i måndags drog jag, tjejerna och William till Upptech.

Tjejerna hade så roligt och då det var fint väder ute tog vi också en sväng till Kålgårdens lekplats.William tyckte det fanns mycket att titta på och uppskattade nog mest havet av duplolego på Upptech, när tjejerna lekte affär eller cyklade på roliga cyklar och att gunga förstås.

I tisdags sken solen så då packade vi varm choklad och smörgåsar och gick ( jag och William tog elopeden) en tur till skogen och sedan till en lekplats.

 Lite spänning blev det dock då elopeden är väldigt låg under. Att åka på gångvägen gick bra men när vi skulle ut på skogsstigen var vi tvugna att åka över en liten snövall och då fastnade elopeden. Efter lite krånglande kom den dock loss.

I tisdags kom Jennie och hämtade tjejerna och då hängde Hannah med hem till dem. De har åkt skridskor på naturisen i Svensjö, varit och badat på badhuset i Ulricehamn, ätit Kina-mat och lekt. I onsdags kväll hängde Hannah med Lii och Meija på friidrottsträning och sedan hämtade vi henne i Bottnaryd efter träningen.

William hade saknat sin storasyster och njöt mycket av när han i början av veckan hade tre tjejer som lekte och busade med honom. I tisdags fick han sin första hårklippning då han börjat bli riktigt långhårig. Han blev så fin och skötte sig bra när Jennie klippte honom (mutade honom med russin för att han skulle vara stilla en stund).

I torsdags fick vi besök av kusinerna Jack och Alfred med föräldrar. Så mysigt att äntligen få se det lilla nytillskottet i familjen och se killarna leka (än så länge mest bredvid varandra men ändå). Hannah satt och myste med lill-kusinen och sa gång på gång "- Se vad liiten han är!". Ja tänk vad fort det går och hur mycket de växer på bara ett år!

Hannah och lille Alfred

 I fredags blev det en lugn hemmadag, vi var trötta både jag och barnen. På kvällen blev det sedan traditionsenligt tacomys framför kändisbarnvakten och Wild kids.

Lördagen startade tidigt med skridskoträning för Hannah i Kinnarps. Jag följde med henne och pappa och lillebror stannade hemma och hade mys. Både bland föräldrar och skridskotjejer pratades det mycket om söndagens tävling. Vi blev nyfikna på hur en tävling går till och bestämde oss för att åka och titta under morgondagen. Efter träningen åkte vi till A6 för en mor-dotter mysfika och för att köpa en present till lille Alfred. På lördags eftermiddagen kom sedan Johanna, Daniel, Jack, Alfred, Martin, Linnea, Noomie och mamma och åt lunch och drack kaffe. Det blev en mysig eftermiddag. Sedan somnade både jag och Hannah till Mello på Tv efter en lång dag.

I söndags åkte som sagt hela familjen till Kinnarps för att titta på skridskotävlingen Vätterstjärnan. Det var tävlande också från andra städer så som Linköping, Växjö och Ulricehamn. Ett tiotal åkare från Rosenlunds konståkningsförening deltog. Tävlingen pågick från 09-17 men vi var där bara en sväng mitt på dagen och tittade när en bekants båda döttrar tävlade. Hannah var imponerad av alla fina program och vackra tävlingsdräkter. Hon hejade och kastade in rosor på isen när de åkt klart. William sov först en stund, tittade sedan ett tag på skridskotjejerna men tröttnade sedan på att sitta still. Då var det dags att åka hemåt igen och börja ladda för skolan och en ny vecka.

Idag för ett år sedan...

Ja idag för ett år sedan, den 13 feb 2015 - hur var det då? Det är ju svårt att minnas om man inte skrivit ned det! En funktion på FB gör att man kan få upp en liten påminnelse om vad som hände för ett år sedan (eller flera) genom att det inlägget man ev. skrivit den dagen kommer upp under minnen (som man sedan kan välja att dela med sig av eller inte).

Idag för ett år sedan skrev jag:

"känner mig lättad. Efter drygt en vecka på sjukhuset med lillen är vi nu på väg hem".

Vi hade tillbringat en vecka på barnkliniken på Ryhov med vår lille plutt efter att han bara tio dagar gammal drabbats av RS-virus. Jag minns tydligt den där hjälplösheten vi kände när vi låg där med honom på en isolerad sal och han hade sondslang i näsan, inhalationer och syrgas. Hur jobbigt det var att se honom må dåligt och hur ont det gjorde i mammahjärtat att behöva vara ifrån nyblivna storasyster Hannah för att vara hos lillebror på sjukhuset.

Lite konstigt kändes det också när jag för ett tag sedan fick upp ett annat minne från sjukhuset. (Ja de är ju rätt många vid det här laget). Det här var ett inlägg från 3 februari 2012 då jag låg inne efter en mobilisering av mitt vänster knä i narkos. Jag hade en smärtblockad i benet men hade trots det väldigt ont så jag låg mest på sängen eller satt vid fönstret när jag inte tränade för att få upp rörligheten.

Så här skrev jag då:

"Från mitt fönster på mitt rum på sjukhuset ser man över till Barnkliniken. Usch vad ont det gör att se små barn i sjukhussängar!! Och en stackars mamma eller pappa som sitter där bredvid och inget kan göra mer än att finnas och trösta. Oändligt tacksam att min lilla tjej fått vara frisk och klarade sig oskadd i trafikolyckan".

Tänk då, 3 år tidigare hade jag ingen aning om att vi skulle bli föräldrar till ytterligare ett litet underverk och sitta där brevid ett litet barn i sjukhussäng - nästan på dagen 3 år senare! Som tur var repade ju sig William ganska snabbt så att vi kunde få åka hem. Otroligt tur var det ju också att Hannah klarade sig (mirakulöst nog) oskadd i bilolyckan och inte behövde vara på sjukhus.

En liten påminnelse till föräldrar med spädbarn nu i förkylningstider: ta det här med RS-virus på allvar. När barnen är riktigt små kan de bli dåliga snabbt! William blev väldigt förkyld och rosslig vilket gjorde att han till slut inte orkade ammas. Han hostade och eftersom jag tyckte att han var ansträngd i andningen kontaktade vi 1177. De rekommenderade oss att åka in direkt eftersom, som de sa, spädbarn går ned sig väldigt snabbt om de inte orkar äta och de har inga reserver att ta av. Vi trodde att han bara skulle få åka till akuten och inhalera men när vi var inne på sjukhuset blev han sämre och han svarade inte ordentligt på inhalationerna utan blev istället inlagd. Vi hade ändå försökt vara försiktiga och undvika folksamlingar för att undvika smitta men hela familjen var förkylda när han kom. Men om det går så undvik träffa människor som är förkylda när barnet är riktigt litet. Det kan spara mycket oro och lidande!

En kladdig, busig liten ettåring och en ny liten kusin

En ny vecka är här. Förra veckans stora händelse var förstås att vår lille prins fyllde 1 år i onsdags.

Ettårsbild i JP

Tänk vad mycket som händer på ett år.

På ettårskalaset med bula i pannan

 Vår morgonpigge lille kille uppvaktades med paket och sång på morgonen och när pappa och storasyster kommit hem blev det pannkakskalas.

I torsdags var jag på bassängträning på förmiddagen och under tiden myste William med mormor. Efteråt var vi och lunchade med mormor på IKEA. Det var mycket folk där och trångt så vi delade bord med en äldre herre. Han kommenterade flera gånger och sa att " det där var kladdigt" när William gick loss på köttbullar, potatis, brunsås, lingonsylt och gröna ärtor med händerna eftersom han vill äta själv och inte gärna vill bli matad (även om jag försökte med både och). Trots haklapp och en mängd servetter blev det väldigt kladdigt. Är ju van vid det där och det faktum att det efter måltiden ofta krävs ett ombyte när lillen ätit själv. Inte för inte han ofta äter i bara blöja här hemma 😉. Men den äldre herren konstaterade att " det är ju bra att han har aptit" och "ja jag har nog glömt hur det var". Stackarn hade prickat in lunch-rusning på IKEA och fick sitta vid oss. Kläd- och blöjbyte blev nästa anhalt innan mamma skulle till jobbet och jag och William (som tog en sovpaus i vagnen) gick en runda på IKEA. Sen åkte vi hem till storasyster och skjutsade henne till danslektionen. Vi passade på att handla lite medan hon dansade. William satt i wriggle wrappen i mitt knä och jag konstaterade snabbt att det är inte så lätt att få med sig så mycket med en bebis i knät (där jag annars har varukorgen) och bägge händerna upptagna med att köra stolen. Tur att det ofta är maken som handlar och att det finns hemkörning.

Fredagen blev en lugn (så lugn den nu kan va med en busig ettåring) dag hemma, jag var trött efter torsdagen. På kvällen träffade vi Fam Axberg- Gröndahl i simhallen. Grabbarna hade varit på simskola och sedan badade William i sin babyfloat och Hannah lekte med Wilhelm och Alexander och hade skoj.  Efter badet var William trött så vi gav honom välling innan vi satte honom i bilstolen. Han somnade gott i bilen hem och det var bara att bära in honom. Jag hade förberett tacomys så sedan blev det mat och soffhäng.

Lördagsmorgonen ägnades åt skridskoåkning i Kinnarps för Hannahs del, sedan blev det matlagning och städning. Svårt att hinna med nu när lillen är överallt. Extrakul tycker han det är att jaga (läs krypa efter)den självgående dammsugaren och trycka på den stora lysande knappen uppe på den som stänger av den. Lite jobbigt för dammsugaren då att göra sitt jobb då så Bengt fick hjälpa till lite. På kvällen var Pontus, Ann-Sofie, Wilhelm och Alexander här och vi åt mat spelade spel (Wii och singstar)

Igår åkte hela familjen till Kinnarp för Hannahs skridskoskola. Sedan stannade vi kvar i stan för på em var Hannah bjuden på kalas på Upptech. Under tiden hon var där hälsade vi på mamma och Toffe i Huskvarna.Vi väntade spänt på nyheten som kom vid 17.30-tiden att en ny liten kusin fötts eftersom vi visste att Johanna och Daniel fått åka in. En liten kille blev det! Grattis till underverket Daniel, Johanna och storebror Jack. Snabb var han på att titta ut då han egentligen var beräknad i mars men han verkar må bra.

Ett annat tempo

Ja nu för tiden går mitt liv i ett annat tempo än tidigare, före olyckan. Min ork är begränsad och hur mycket jag än vill så går det inte tänja för mycket på de där gränserna för då sätter kroppen stopp. Förr hade jag hur mycket planer som helst och ork (i varje fall känns det så i jämförelse med nu) men nu får jag begränsa mig. Dagens två projekt (hur enkelt det än kan låta) var en tur till Öppna förskolans Babycafé på förmiddagen och sedan att lösa en födelsedagspresent till lillen som fyller 1 imorgon.

Besöket på Babycaféet gillade William. Vi var där några gånger i höstas, men nu var det länge sedan. När vi kom ur hissen på andra våning och han fick se ett tiotal bebisar med med föräldrar som satt i en ring på golvet log han glatt och viftade med armarna som för att tala om att nu kommer jag. En liten kille stapplade fram emot oss och William, som satt i wriggle wrappen i mitt knä,  lutade sig fram som om han skulle ta tag i den lille killens händer. När han fick komma ner på golvet satte han fart efter killen som gått bort till mini-rutchkanan. Den var rolig tydligen och lagom höjd för att jag skulle kunna lyfta upp William och hålla i honom när han åkte. Efter liten sång och musikstund var det sedan fika. William hade knappt tid att äta för det var så mycket att titta på. Efteråt var vi båda trötta och efter lunch blev det en stunds vila.

I eftermiddag åkte jag och Hannah fram till leksaksaffärn och köpte en födelsedagspresent till William. Middagen idag fick bli hemlagat-färdiglgat från frysen och efter att ha hängt en maskin tvätt, hjälpt Hannah med läxan och nattat barn är jag nu helt slut trots att William sovit ett par gånger på dagen idag och jg har passat på att vila. Lite trist är det ju att det blivit tö-väder och mycket av snön har försvunnit men det underlättar ju för mig att ta mig ut även om det var moddigt och slaskigt på sina ställen. Det kändes nästan lite som vår i luften, men den lär vi ju få vänta på ett tag till!

En kalas-helg

Den här helgen har vi firat födelsedagar. Först hade vi kalas i förskott, i lördags,  för världens bäste William som blir 1 år på onsdag.

Mormor och alla kusinerna med föräldrar (förutom Furusjöborna för de var sjuka och ska komma en annan helg) var här. Barnen hade ett eget kalasbord och var så söta i sina kalas-hattar.

Vi bjöd på fika och tårta.

William fick så fina presenter: ett leksakskök, tröjor, kastruller, köksleksaker, byggklossar och gosedjur. Han verkade så nöjd och både han och Jack lekte med köket.

Två blivande mästerkockar... den ene öppnar luckan och den andre stänger...

De stora tjejerna snörade på sig skridskorna och åkte på isbanan bakom vårt hus och sedan dansade de "Just dance" (wii-spel). Då hängde även lille Jack på - han var så söt när han snurrade och dansade med stapplande steg! William och Noomie kröp och ålade på golvet i köket och jagade ballonger.

På förmiddagen innan kalaset var William så nöjd över att han plötsligt kommit på att han kunde ta sig upp själv i den söta lilla fåtöljen han fick i doppresent. Han var satt där och såg så nöjd ut. Tills han trillade ner och slog i pannan. Trots att vi kylde fick han en stor bula. Han var väldigt trött och bara en stund senare trillade han igen fast på golvet. Båda tillfällerna var vi precis intill men det gick så snabbt. Ytterligare en hemsk bula. Hans mamma blev så ledsen för att han blev så ledsen och över att vår söta lille kille kommer ha två stora bulor i pannan på alla sina ettårskalas-bilder 😢 För hans del verkade det snart vara borta och glömt och det var ju första gången han fick en rejäl bula - men säkert inte den sista.

Vår stackars lille födelsedagskille med bula i pannan

Glad ändå trots bulan

I söndags firade vi sedan min födelsedag ( det var visst den 39:e i ordningen) och vi hade också kalas för William då farmor, farfar, faster och kusinen var med. William fick fler paket med kläder och badleksaker till badkaret.

Vi fikade och åt tårta. Hannah tog tillfället i akt att åka lite mer skridskor med kusinen och dansa till "Just dance".

Jag blev uppvaktad med frukost på sängen på min dag  och  med en god middag på kvällen. Jag fick också en smoothie-maker, vackra blommor, presentkort på massage och en spaweekend för mig och mannen!

Det kändes som kalasandet blev lyckat även om jag inte orkat att fixa och ordna så mycket som jag velat. Jag bakade bara ett par sorter, resten fick bli köpe-fika. Tårtan hade vi beställt på konditoriet då min brors sambo som gör fantastiska tårtor är höggravid och har haft en jobbig graviditet. Apprå på graviditet kunde jag ju fira lite mer i år än förra året (!) då jag väntade William och fick fira födelsedag med sondslang i näsan och sondmat. Då orkade jag typ inget annat än att ligga på sängen och tycka att det var en usel födelsedag. Den bästa födelsedagspresenten kom ju tre dagar senare och var ju värd all väntan och allt lidande. Vår finaste lille William!

Svårstartad bil och rullstolsdans!

Trist start men roligt avslut på dagen. Idag skulle jag träna bassängträning på förmiddagen var planen. Fixade iordning det stora barnet för skolan, röjde köket, sövde det lilla barnet, packade simväskan och skötväskan. Klädde oss och  baxade ut vagnen och all packning till bilen bara för att upptäcka att defrosten på bilen inte funkat så rutorna var fulla med is. Insåg att tidsmarginalen var knapp och uppdraget att skrapa rutorna näst intill omöjligt så det var bara att ringa återbud till sjukhuset och ringa barnvakten (mormor) och säga att vi inte tog oss någonstans. Så trist. Var så laddad för en stunds träning och avkoppling i bassängen. Bara att baxa tillbaka allt in igen.

Ikväll hade jag och Hannah bestämt oss för att åka in till Jönköping för Neuroförbundets "prova på rullstolsdans "- kväll på Kulturhuset. När vi kom ut och satte oss i bilen ville den inte starta. Suck. Vi som var så laddade för att komma iväg. Vi fick stoppa i laddaren en stund och hålla tummarna för att bilen  skulle gå igång. Som tur var gjorde den det och vi kom iväg. Kvällen var jätterolig och gav mersmak. Tänk att det kan va så kul att dansa med rullstol. Vi var en 15-20 personer i blandade åldrar och om ett par veckor drar de igång en kurs i rullstolsdans. Det ska bli kul!

Det rullar på

Ja då var det onsdag igen, värst vad veckorna går fort. Första skolveckan efter jullovet avklarad, andra påbörjad och tillbaka till vardagen igen även om alla aktiviteter inte dragit igång ännu. Hannahs keyboardspelning drog i gång i måndags förra veckan men dans och sång börjar först nästa vecka.

I tisdags åkte vi hela familjen och simmade i Mullsjö simhall på kvällen. William badade i sin baby float och det funkade jättebra. Eftersom alla sim- och träningsgrupper inte dragit igång ännu var det väldigt lugnt och vi hade nästan simhallen för oss själva. Det är ju svårt att komma ut och röra på sig med rullstolen nu när det är snö men lite simning och ett pass bassängträning har det i alla fall blivit. Jag hade tänkt träna med rehab-gänget i onsdags också efter att vi varit och fotat William på JP ( så att han kan vara med i tidningen på sin födelsedag) men när jag skulle beställa hemresan på beställningscentralen visade det sig att mitt färdtjänstintyg gått ut. Trots att de har gjort en utredning tidigare ang. behovet tar det tydligen 2 veckor innan jag kan få ett nytt. Suck.  Inget har ju förändrats så det känns som onödigt pappersarbete när beslutet finns sen tidigare. 

I övrigt har veckan rullat på. Vi har färdigställt omtapetseringen i arbetsrummet/hobbyrummet även om det är en hel del fix som ska till och i helgen har vi varit iväg på varsitt håll jag och maken. I lördags var Bengt på hockey i Kinnarps med en kompis och i söndags var jag iväg med alla mina bröder på Prison Island.

Vi syskon fick det i julklapp av yngsta brorsan och vi hade en väldigt rolig eftermiddag tillsammans. Det ligger i Huskvarna och liknar lite Fångarna på fortet med olika celler där man ska lösa olika uppgifter på tid.

Det handlar både om fysiska, tekniska och taktiska utmaningar. De fysiska utmaningarna gick ju bort för min del men det var ändå en hel del celler där jag kunde delta och det var kul att titta på när bröderna slet och svettades.

Lite sliten efter söndagens aktiviteter tillbringade vi måndagen hemma. I alla fall jag och William. Hannah var först i skolan och sedan hängde hon och en kompis på skridskobanan hela eftermiddagen och kvällen förutom när de var iväg och spelade keyboard. Hon tycker det är så roligt med skridskor.

I övrigt laddar vi för Williams första kalas i helgen.

Det är ganska intensivt att jaga den lille busen på dagarna och på kvällarna är jag så trött så det har inte blivit så mycket bakat och fixat som jag velat och tänkt men det blir nog kalas ändå. Jag tror att lillen har ont i munnen på grund av att nya tänder är på gång så han har inte sovit så bra som tidigare den här veckan. Eller också är det en ny fas, mycket att upptäcka och testa- vem hinner sova då liksom? 😉

William går med gåvagnen

Han kan krypa "vanligt" men ska det gå snabbt kör han den här stilen

Så nöjd- hej vad det går!

Hannah med gåvagnen på sitt 1-årskalas

Svänga är dock inte helt enkelt

 Imorgon hoppas jag på att snön håller sig borta ( i alla fall att det inte kommer mer) för då tänkte jag  och Hannah gå och kolla på rullstolsdans ( en prova på kväll som anordnas genom Neuroförbundet) och kanske till och med våga testa 😉 Spännande! Igår kom ytterligare snö. Plogbilen kom först på eftermiddagen så då var det inte lätt att ta sig ut. Även om de plogat kör man lätt fast med länkhjulen i snön men idag tog vi oss i alla fall ut en liten sväng för lite pulkaåkning. Tur att vi har världens bästa storasyster i familjen som hjälper till.

Tillbaka till vardagen

Ja idag är det skolstart för Hannah och därmed tillbaka till vardagen. Det känns helt rätt så här i efterhand att jag valde att vara hemma på heltid med William också under vårterminen och jag ser framemot ytterligare en tid som mammaledig tillsammans med vår lilla plutt. Tiden går så vansinnigt fort och jag kan inte fatta att jag varit hemma i över ett år.

I helgen har "vi" (läs Bengt) genomfört projektet tapetsera om Tv-rummet och delvis tapetserat om mitt nya arbetsrum/Hannahs och mitt pysselrum. Bengt hade god hjälp av Johan och jag och barnen satsade på att hålla om hemifrån. Inte lätt annars att tapetsera med en liten som vill vara med överallt!

Vi startade lördagsmorgonen tidigt med skridsko-träning för Hannah kl. 08.00 i Kinnarps i Jönköping. Efter träningen åkte vi och åt brunch på IKEA.

Vi gick en sväng på A6 också innan vi åkte hem. Grabbarna hade jobbat på och när vi kom hem var de nästan klara för dagen. En av tapeterna vi beställt hade inte kommit i fredags så fond-väggen kunde vi inte göra klart. Vi får hoppas att den kommer i början av veckan.

Söndagen blev en lugn dag hemma då vi satsade på att fixa klart efter tapetseringen och städa undan julen. Det är kul att pynta och plocka fram julsakerna men inte lika roligt när de ska plockas undan. Granen hann stå några dagar för länge så huset var fullt med grannbarr.

Denna snö!

Det är ju roligt med snö på sätt och vis men när man använder rullstol ställer den till problem. Det är ju kul för barnen att det finns mer att göra utomhus än när det är regn och blask men för egen del får den mig att känna mig ännu mer begränsad. Pulkabacken kul, men tar jag mig dit med den manuella rullstolen? De små länkhjulen kör lätt fast i snön och de stora hjulen bara glider då de får dåligt fäste. Elopeden är känslig för kyla och batterisymbolen som visar fulladdat kan plötsligt nästan visa tomt så några längre sträckor vågar jag inte köra. Dessutom måste det var välplogat för annars riskerar man att köra fast då den är väldigt låg under och hjulen lätt spinner loss. Ändå vill man ju ut i friska luften.

 I fredags höll Hannah och en kompis till på isbanan bakom huset nästan  hela dagen. På kvällen ville de att vi skulle komma och titta på deras isshow. Bengt kom hem från jobbet men var tvungen att åka och hämta tapeter inför helgens projekt. Tjejerna verkade besvikna över att han inte kunde komma dit så då bestämde jag mig för att jag och William skulle ta oss dit och titta. Pälsade på mig själv och lillen alla kläder, kämpade med den manuella rullstolen ut till elopeden och flyttade över till den. Vi körde längs den oplogade gatan och gångvägen bort till isbanan bara för att upptäcka att isbanan var tom. Tjejerna hade gett upp för dagen och gått hem till kompisen!

Eftersom vi ändå tagit oss ut åkte vi en sväng runt kvarteret. Det gick bra ända tills vi kom till vår garageuppfart. Där körde vi fast. Elopeden bara stod och spann och vi tog oss ingen vart. Bengt hade inte kommit hem ännu. Eftersom det var svårt i snön att köra den manuella rullstolen hade jag gjort ett försök att knuffa den med mig. Fick hoppa över till den och kämpa oss genom snön tillbaka in. Fick ringa Bengt och förklara min "snygga" parkering av elopeden mitt framför garageuppfarten där bilen brukar stå. Han fick i alla fall loss elopeden sedan och kunde köra tillbaka den.

Elopeden kör lätt fast även om det inte är så mycket snö

Barnen har ju som sagt roligt i snön. Hannah har varit mycket på isbanan och igår byggde hon och Stina så fina snögubbar. Ja, snö är ju roligt men för egen del längtar jag till våren!